FINNARNE I MELLERSTA SVERIGE. 491

Även i bergsbruket deltogo finnarne, mest dock såsom ar-
betare åt de svenska bergsmännen. De arbetade i gruvorna,
de gjorde dagsverken vid hyttorna, de körde kol och timmer.
De hade också namn om sig som skickliga smeder. Av både
myr- och bergmalm smidde de sig en hel del redskap, ja till
och med bössor.

Den enda hemslöjd, i vilken finnarne överträffade den
svenska befolkningen, tyckes ha varit tillverkning av näver-
skor och näverkontar.

x

I Medelpad berättar man, att i början av den finska in-
vandringen kommo männen ensamma över dit och först
efter några år anlände hustrurna och letade rätt på sina
makar.

Ett segt och härdigt släkte var finnfolket. Den förut
citerade kapellpredikanten i Norra och Södra Finnskoga
berättar, hurusom han vid nära 40 graders köld varit »ett
ögonskenligt vittne, att finnen med rimmade hår och ögon-
bryn, öppen isbelupen bringa samt öppning mellan västen
och byxlinningen med raska steg och röda kinder skyndat
långa vägar» till eller från »Sveriged, vilket var finnarnes
uttryck för besök i närmaste bygd.

I allmänhet var det icke med blida känslor, som man i
byarna nere vid älvarna fick höra hemvändande fäbodjäntor
och jägare berätta om det främmande folket, som slagit sig
ned däruppe i skogarna. Snart klagades rätt allmänt över
att finnarne »resa ikring riket och uthugga den ena skogen
efter den andra», att de »ränna över alla skogar och fälla djur,
att de »skjuta bort djuren, taga huden sin kos och låta krop-
pen ligga och förruttna», m. m. På det viset, påstod en
landshövding, hade finnarne osutött och skingrat sin kos alla
älgdjur, bävrar och fåglar, allmogen och mången man till
stor skada, därigenom ock bönderna äro mycket fattige
blevne till att utgöra kronans utlagors. Efter hand, som
bruksrörelsen tilltog i Bergslagen, ökades behovet av ved
och kol, och skogen fick större värde. Detta växte ytterli-
gare därigenom, att timret från Värmland fick en bekväm
avsättning över den på 1620-talet anlagda handelsstaden
