IBONDEKUNGEN?. 499

Det är påfallande I hur mycket Karl IX påminner om sin
store fader. På eft område till och med överträffade hans
regering faderns. Det var i fråga om undervisningsväsendet,
vilket Gustav Vasa försummat. Det för den högre bildningen
betydelsefulla beslut, som på Uppsala möte fattades om
återupprättande av universitetet, hade till god del hertig
Karl att tacka för sin tillkomst. För egen del var Karl sär-
skilt intresserad av teologiska spörsmål. Han författade
själv en katekes och utgav en psalmbok. En stor del av
sin levnad tillbragte han med att söka förena den luterska
och den reformerta trosbekännelsen. Han växlade strids-
skrifter i dithörande ämnen med självaste ärkebiskop Olaus
Martini, och ingalunda visade sig konungen som den i lär-
dom och skarpsinne underlägsne.

När man besinnar Karls häftighet, hans naturliga benä-
genhet att med sin järnhäl obarmhärtigt trampa ned alla
hinder, måste det sägas, att han i dessa stridigheter förfarit
med beundransvärd hovsamhet. MHan växlade stridsskrifter,
men han förföljde ej. Han värderade i grund och botten
högt den enkle och tillbakadragne man, som manligt oför-
färad trädde upp mot sin konung, när det gällde försvaret
av den övertygelse, vilken var honom dyrbarare än allt
annat. Ty Olaus Martini hörde till dessa reformationens
trosvissa personligheter, som hellre skulle lida döden, än
de sveke sin övertygelse. Sin innersta uppfattning av den
nitiske väktaren på Sions murar visar konungen i de ord
han nedskrev i sin almanacka, när stridens vågor för alltid
lagt sig: »Den 19 mars 1609 fick jag veta, att Mäster Olof
ärkebiskop var avsomnad, en from, saktmodig man. Gud
uppväcke kroppen till en salig uppståndelseb> Enkla ord
men i all sin korthet ett ädelt minne efter både Olaus
Martini och hans kunglige motståndarel

Alltför ofta förleddes dock Karl av sin misstänksamhet
och sitt våldsamma temperament till olycksbringande steg.
»Han ägde icke», säger Emil Hildebrand, »den personlighetens
tjuskraft, som trots alla brister utmärkte fadern, och som
1 ännu högre grad utmärkte hans son. Varje motstånd re-
tade honom, han blev i onödan bråkig och saknade förmåga
att skilja på person och sak. Den omvälvning, som säkerligen
