500 KARL IX.

var oundviklig, blev under dessa förhållanden mera våldsam
och blodig, än den eljest hade behövt bli.»

Det faller en djup skugga över Karl IX:s framfärd från
denna våldsamhet i tillvägagåendet, detta hänsynslöst per-
sonliga ingripande, denna av misstankar framkallade hård-
het, som alltför lätt urartade till grymhet. Men vid sidan
härav, vilken rastlös verksamhet, vilken mångfald av prak-
tiska intressen, vilken framsynthet i yrkanden eller förslag!
Han gav en mängd uppslag, på vilka man levde ett århund-
rade igenom.»

Litteratur: Calendaria Caroli IX (Karl IX:s almanacksanteck-
ningar) utg. av A. Lewenhaupt.
C. Annerstedt, Minne af ärkebiskopen Olaus Mar-

tini (Svenska akademiens handlingar för år 1903;
häft. kr. 5: —).

Två som talat vid Karl IX.

Ur Jon Jonssons vandringsbok.

UR ENKEL och naturlig träder Karl oss ej till mötes
Hl den unge prästsonen Jon Jonssons »vandringsboks,

d. v. s. dagboksanteckningar från författarens kring-
flackande liv! Jon Jonsson var en äventyrslysten student,
som vid 18 års ålder slog prästen ur hågen och gav sig över
till andra sidan Östersjön 1 syfte att taga tjänst hos sin
konung, som då — det var år 1601 — befann sig i Reval på
ett krigståg mot polackerna.

I Kalmar hade han av en kapten på konungens skepps-
flotta fått tillåtelse att följa med på hans fartyg och kom så
till Reval. »Och när vi kommo på Revals gator», berättar
han, »där övergav kaptenen mig och sade till mig: ”Hit haver
jag fört dig; se dig nu före det bästa du vill” Då var jag
kommen uti fiendeland och uti främmande land, där jag
ingen kände.

Den andra dagen gick jag uti Herrens hus, uti en stol bak-
om en pelare och nederföll på min knä och bad Herren Gud
med gråtande tårar, att han ville med sin nåd och barmhär-
tighet vara mig biståndig ut! mitt företagande. Så gick jag
