TVÅ SOM TALAT VID KARL IX. 503

korrespondens hans kejsare hade med moskoviternas tsar,
ty Karl var, som han yttrade, »säker om att de arma
svenskarne måste släppa till sitt skinn därförs. Lassota
genmälte, att det var intet hemligt eller farligt mellan de
båda furstarne, vilket bäst framginge därav, att de å båda
sidor offentligen skickade sina sändebud tillsammans. Då
bröt hertigen ut: »Det är dess argare, att man har ett
dylikt företag med en sådan okristen blodhund, ty om
svenskarne icke med sitt blod hade avvärjt honom, så
skulle han redan för länge sedan ha slagit upp sitt lä-
ger mitt i Tyskland. Men kommen I, österrikare, att
hetsa oss ryssen på halsen, så skola vi sätta eder tur-
kar och tatarer på huvudet. Vi skola se till, huru vi
reda från oss ryssen. Bitens I sedan med turkar och tar-
tarerl»

Hertigen påstod sig för övrigt ha fått säker underrättelse,
att Lassota i Liäbeck skulle ha spritt ut om sin färd till
Moskva, att den vore anlagd på anstiftande av ofred mellan
Sverige och Ryssland. Men fången bedyrade vid Gud och
sitt samvete, att ingen kunde sanningsenligt säga sig ha
hört honom yttra något sådant.

Emellertid tillsporde hertigen honom, var i Liäbeck han
haft sitt härbärge, och då Lassota meddelade, att han bott
hos Casper Cron, utropade Karl: »Hos den svarta skälmen,
som för många år sedan tillställt för Sveriges krona mången
förtret och vedervärdighet, i det han under varande krig
tillfört fienden allahanda krigssaker, munition och slikt! Jag
ville ingenting mera önska, än att jag hade honom så väl
1 mina händer som Eder. Det skulle icke finnas ett träd
så gott och så högt i hela Sverige, att han icke skulle
hänga däri.»

Lassota var dock en modig man, som icke lät skrämma
sig varken av detta vredesutbrott eller av Karls hotelse att
sgöra honom en aln längres, d. v. s. lägga honom på sträck-
bänk, därest han ej kom fram med sanningen. Hertigen
fick således aldrig veta någonting om hans ärende, men
i två år hölls sändebudet i förvar på olika platser. Mot
slutet åtnjöt han dock stor frihet. Men icke var det
med angenäma känslor han erinrade sig sin ofrivilliga
