POLSKA KRIGET. 505

ning först anlände, att följa denne till närmaste länsman,
som i sin tur skulle föra honom till häradets fogde. >Den
svenske man, som icke fullgjorde dessa skyldigheter, hade
förverkat både liv och gods.

Om fogden nu fann, att främlingen var stadd i rätta
ärenden, skulle han »låta följa honom» till närmaste ståt-
hållare; och om även denne fann allt vara i sin ordning,
ägde han ge den resande ett pass, som tillstadde honom
att draga vidare in i landet. Men därest främlingen be-
funnes icke vara i rätta ärender stadd, skulle ståthållaren
vid sitt livs förbrytelse taga honom vid huvudet och låta
väl förvarad föra honom till Oss, heter det. På det viset
borde man »en gång få veta, vad folk här färdas i landet,
och vad de hava här till att göra, och en hop skalkar och
bovar, som på spejeri och annat ont hit in draga, så-
ledes bliva röjda utur landet eller ock tagas vid huvu-
det och få deras förtjänte straff. Den detta Vårt man-
dat icke efterkommer, det vare sig av vad stånd det va-
ra kan, han skall utan nåd till livet straffad bliva», slutar
påbudet.

Särskilt tycks här ha varit gott om »skälmar och pa-
pister, utsände på allt skälmeri av Påland.»

Vad förhållandet till Polen beträffar, hade Sigismund
icke avsagt sig Sveriges krona, utan förr eller senare hade
man att vänta ett försök från hans sida att med vapen-
makt återtaga sitt arvrike. Redan hade han tillkänna-
givit sin avsikt att taga Estland. Då tänkte Karl: »Bättre
förekomma än förekommas», och övergick år 1600 till
Livland, som han hoppades erövra från Polen. De polska
trupperna hade nämligen genom sin tygellösa framfart gjort
sig hatade bland befolkningen, och många voro de livländska
herrar, som verkade för Sveriges sak. Bland dem nämnes
1 den tidens handlingar särskilt kommendanten på Bersons
slott, Johan Tisenhusen, »en vältalande man, som desslikes
hade i det latinska tungomålet god förfarenhet men icke
mindre benägenhet till goda drycker och fylleris. Han för-
mådde en stor del av Livlands adel att mottaga svenskarne
som vänner och upplåta sina slott för svenska besättningar.
De slott och fästen, som ej frivilligt gåvo sig åt svenskarne,
