508 KARL IX.

Men så kom underrättelse, att Sigismund själv nalkades
med den polska huvudhären. Då drogo sig svenskarne till-
baka och nöjde sig med att lägga in besättningar i en del
fästningar, bland dem den lilla staden Wolmar, vars gamla
förfallna murar med hjältemod försvarades av Karl Gyllen-
hielm och hans adertonårige stridskamrat Jakob Pontus-
son De la Gardie. En framstående nederländsk krigare
yttrade vid anblicken av staden, att om någon i hans hemland
— där krigskonsten på den tiden stod högre än i någon annan
stat — vore nog förmäten att försvara en så illa befästad
plats, skulle han för sin dumdristighet bli hängd över stads-
porten. Men Gyllenhielm och hans stridskamrat svarade:
sOm vall och mur icke äro så goda som sig borde, så måste
gott folk och ett friskt mod göra det bästa.» De visade sig
också trogna sitt folks vana att, som en fransk författare
skriver om svenskarnes fästningsförsvar, sskydda murarna
med män, icke männen med murar»; och i två månader uppe-
höllo de svenska hjältarne den polska hären framför denna
sträkåks, trots nöd och brist. När fästet slutligen föll, blevo
De la Gardie och Gyllenhielm förda som fångar till Polen.

Till tack för sin hjältebragd fick Gyllenhielm följande brev
från sin fader, som nu var på hemväg igen. »Du må ingen
annan för din olycka tacka än dig själv. Ty du hade väl
mått se dig bättre före och huset med mera allvar och man-
lighet försvarat än som skett är, efter du alle nödtorfter där-
inne haver haft ännu uppå någon tid, så hade den olyckan
icke hänt.» Så snart konungen finge tillfälle, skulle han
emellertid själv komma över till Livland igen, och då skulle
»de poler förnimma, att det krig, som härtill fört är, haver
icke annat varit än barnelekar och spegelfäktan emot det,
som följa skall.

sOch ändock Vib, fortsätter fadern, sintet borde Oss om
din förlossning något bekymra, efter du icke haver hållit
dig bättre, dock likväl, efter Vi förnimme av din utskickade,
att du haver stått en storm eller två ut, så vele Vi vad som
skett är tillräkna din ungdom.» Karl skulle därför medverka
till att sonen snart bleve frigiven. Men hans försök i den vä-
gen blevo fåfänga, och far och son skulle aldrig mer mötas.
Först efter tolv år uppgick frihetens dag för Karl Gyllen-
hielm.
