POLSKA KRIGET. 509

Efter Wolmars fall hade svenskarne nästan idel motgång-
ar. Karl utgöt sin förbittring i en skriftväxling med den
polske överbefälhavaren, den gamle tappre storkanslern
Zamoisky, som alls icke gav Karl efter i hetsigt mod. Han
varnade konungen för att ej visa en polsk ädling av urgam-
mal ätt tillbörlig respekt, »ty eljes», skrev han, »skall min
gamla hand efter krigsmannased straffa dig för ditt otidiga
förakt. Tro ej, att Polens adel består av sådana slavar, som
kunna plundras, fängslas, ja halshuggas utan laglig rätte-
gång, såsom det skett i ett visst annat land! Friare adel än
den polska finnes icke, ej heller mäktigare. Bland oss finnas
de, vilka äga lika stora besittningar som många så kallade
hertigar i andra länder.»

Zamoisky hade ej ord nog för sin förtrytelse över att Karl
ville kasta skulden för kriget med dess blodsutgjutelse på
Sigismund och polackerna. »Sådant är, skrev han, »den
skändligaste lögn, och ehuru en gubbe, skall jag dock med
min väpnade hand överbevisa dig därom. Bestäm endast
tid, rum och vapenlbh

Karl besvarade hans utmaning till tvekamp i följande
ordalag: »Du skall veta, att därest du vore den person, som
kunde liknas med Oss, så skulle den intet bliva dig avslagen,
och ville Vi därtill bruka varken bössa, spets eller värja utan
en god knippel;! därmed ville Vi smörja dig väl av. Men
det är bäst, att du bliver vid ditt hantverk och lägger bort
värjan och tager pennan i handen och därmed fäktar med
dine vederlikar. Och borde dig skämmas att tillbjuda Oss
sådant, som är en konungason och icke med dig uti någon
måtto till att förliknas.»

Karls andra polska fälttåg.

År 1605 förverkligade Karl sitt beslut att för andra gången
gå över till Livland. Han samlade nu en här på 15,000 man
och började belägra Riga. Den polska armé, som anryckte
till stadens undsättning, utgjorde blott 5,000 man. Vid bud-
skapet därom beslöt Karl sköra fienden utur marken», innan
denne hunnit fram. Han bröt upp från Riga och marsche-

1 Knölpåk.
