POLSKA KRIGET. 511

dade sig undan en säker död, blev den ädelmodige hjälparen
nedhuggen.

Karl visade sin tacksamhet för Wredes självuppoffring
genom att giva hans änka och barn flere gårdar i Finland
som förläning. Sönerna, som dessutom belönades med fri-
herrlig värdighet, fingo till påminnelse om faderns bragd
föra i sitt vapen en springande häst med kunglig krona på
huvudet.

Skulden för nederlaget sköt Karl
på sitt folk. I ett brev till rådet
sju dagar därefter klagar han över
att soldaterna ej hållit den trohets-
ed de givit sin konung vutan flyd-
de utav marken för en ringa hop,
där de voro 4 eller 5 emot var och
en av fienden, och efterlämnade Oss
på platsen, så att därest Gud icke
hade hulpit Oss, när hästen undan
Oss störte, och en livländare vid
namn Henrik Wrede icke hade
hulpit Oss på sin häst igen, då
hade Vi kommit levandes eller döde
i fiendernes händen. Alla konun-
gens försök att få sitt folk att hålla
stånd hade vwisat sig fåfänga: soldaterna slupo undan och
läto hacka sig i nacken som en hop höns, såsom de kunna
bära märke, som därifrån komne äro».

Wredeska vapnet.

Det svenska rytteriet hade uppenbarligen förlorat själv-
förtroendet genom de ideliga nederlagen. Skulden för dess
»släta tillstånd» fann konungen ligga i det sätt, varpå adeln ut-
gjorde sin russtjänst, och som föranledde honom till ständiga
klagomål. Så skrev han år 1603 till riksrådet Abraham Brahe:
»Vi have nogsamt förnummit och sport av det ringa allvar
och snarast sagt svek, som I med Eder rosstjänst have bru-
kat, att I föga omvårdnad om Edert fäderneslands välfärd
haven. Ty de hästar, som I haven låtit löpa här igenom
mönstringen, dem haven I behållit hemma och sänt andre
åstad, som näppeligen orka resa sig eller tjäna att gå för en
kärra, än sedan under en rustning. Om detta nu skickar en
