512 KARL IX.

hög rådsperson, den där eljest en hög titel bland riksens stän-
der haver och kronans land och län innehaver, där må Edert
eget samvete döma om. Och ändock I icke äre den endaste,
som sådant haver gjort, så är dock likväl icke väl av Eder
handlat, som andre med god exempel skullen föregå. Och
där det oftare sker, då vele Vi spörja lagboken till, vad Eder
och andre, som sådant göra, för underhåll och förläning hava
bör.»

Och 1I ett öppet brev till ridderskapet och adeln 1i Öster-
götland från samma tid fann sig Karl föranlåten att erinra
vederbörande om att de hette Sveriges ridderskap och adel
just för att de »ridderligen och ädeligen skulle hjälpa till att
sitt fädernesland försvara». Men hur hade de betett sig på
det livländska fälttåget? Jo, än den ena, än den andra ska-
vanken hade de skyllt på: »somlige äro blevne halte, somlige
blinde; en part have varit oförmögne, och alle haven I ropat
”hemlV”>

Klagomålen över försummelser 1i adelns russtjänst fortfara
under hela Karl IX:s livstid. 'Så dundrar han år 1609 över
att adelns rustningshästar »voro slemmare än någre sxjuts-
hästar» och året därpå över att han alls icke förnummit nå-
got av ståndets russtjänst.

Men adeln var ej det enda av stånden, som icke var ko-
nungen till lags vid fullgörandet av sina skyldigheter för
kriget. Även prästerna fingo kraftigt känna på hans miss-
nöje. År 1604 skriver han till ärkebiskopen, Olaus Martini:
»Vi läto skriva Eder, Mäster Olof, ifrån Stockholm till, att
I skullen vara förtänkte att låta uppbära och till Vår ränte-
kammar komma den hjälp, som av prästerskapet av Edert
stift så väl som av andre och jämväl menige riksens ständer
blev uti Norrköping beviljad. Men oansett att nu icke den
förste utan den andre månaden förfluten är, så have Vi dock
icke den ringaste penning ifrån Eder bekommit, därutav
man kan se, huru benägen I ären till att förfäkta och för-
svara religionen, som både I och de andre Edre medbröder
låtsa sig vara mycket angeläget.

Men därest I voren så mycket därom bekymrade, som I
låtsen, då skullen I göra såsom de påviske göra, vilke icke
allenast all sin förmögenhet använda till att utrota och öde-
lägga alle dem, som stå deras villfarande lära emot, utan
