514 KARL IX.

stridskrafter mötas i tävlan om rovet. I Livland fördes där-
emot kriget alltsedan utan större kraft å någondera sidan.

Nils Stiernskölds bragder.

Evigt minnesvärd från dessa år är dock Nils Stiernskölds
tappra försvar av fästningen Diänamiände. Förbittrad över
hans orubbliga motstånd, hotade honom den polske överbe-
fälhavaren till sist med att om fästningen icke genast över-
lämnades, skulle han hämnas på Stiernskölds hustru och
barn, som råkat i polsk fångenskap. Helt lugnt svarade den
modige försvararen: »Gud vare mitt vittne, att jag för hustru
och barn gärna skulle uppoffra själva livet. Men de höra
mig till, fästet åter tillhör min konung. Jag vore honom föga
trogen, därest jag för hans borgar återköpte mina barn. Jag
skall därför försvara staden, vilket öde än må drabba de mina.
Dock hoppas jag, att du, såsom en tapper hövding, skall så
behandla dem, som du önskat, att jag skolat behandla de
dina, om de fallit i mina händer.»

»Man hörs, säger Björlin, vi klangen av orden, att man be-
fann sig i gryningen av den stora tid, som snart skulle randas.»
På den polske överbefälhavaren imponerade det manligt
värdiga svaret till den grad, att han kort därefter frigav
Stiernskölds anhöriga. Själv nödsakades den tappre sven-
sken till sist av hungersnöd att ge sig fången. Han blev
emellertid utväxlad och var snart återigen i elden med den
påföljd, att han erhöll en svår blessyr, som nödsakade honom
att sedan gå på kryckor. Det oaktat deltog han med
liv och lust i Karl IX:s danska krig, där han utförde mången
vacker bragd. Med tiden blev han riksråd och överbefälha-
vare över trupperna i Livland, där:han vann flera framgångar
över sina gamla fiender polackerna: Slutligen utnämndes han
av Gustav Adolf till amiral över den svenska flotta, som låg
och blockerade Danzig 1627. När han på hösten skulle föra
hem de två sista blockadfartygen, blev han plötsligt angripen
av den mäktiga hansestadens hela flotta. Svenskarne värjde
sig manligen, men då skeppen voro nära att bli tagna av
den övermäktige fienden, sprängdes det ena i luften av
Stiernskölds underbefälhavare, hellre än man strök flagg.
Amiralen själv hade just givit samma befallning åt sitt
