530 KARL IX.

I anledning av den tilltagande spänningen mellan de bägge
länderna sammanträdde 1 slutet av år 1610 en riksdag i
Örebro. Den gamle konungens hårt ansträngda krafter voro
nu brutna av upprepade slaganfall, och han kunde blott med
svårighet tala till ständerna. Dåvarande kyrkoherden i Ar-
boga berättar i sin dagbok, att den 30 november voro stän-
derna samlade på slottets stora sal, och där inträdde först
konungens äldste son, Gustav Adolf, samt hertig Johan.
Sedan kom konungen själv; soch när han var inkommen,
tog han sin hatt av och begynte med någre få ord tala
vid detta sättet: ”För vad orsaks skull I ären hit kallade
är skrifteligen författat och skall uppläsas — Gud bättre,
jag kan intet tala och utsäja. Förmåtte jag tala, skulle jag
väl utsäja, men nu förmår jag intet tala: förstår I, gode mäny,
sade han — tog sig så för bröstet och såg upp i taket — ”Gud
haver straffat mig.» Detta upprepade han »en tre resor
var efter annam. Sedan gingo han och furstarne ut, och
därpå upplästes konungens skrivelse till riksdagen av hans
sekreterare.

Den rörde sig om vilka åtgärder som skulle vidtagas med
anledning av förhållandet till Polen och Danmark. Härom
överlade nu ständerna de närmaste dagarna, och den 10
december framburos deras svar till konungen av några de-
deputerade från vart stånd. De ogillade visserligen den
danske konungens beteende men manade till fred och efter-
gifter. Men knappt hade Karl hört några rader ur ett av
svaren sig föreläsas, förrän han häftigt avbröt uppläsningen
och frågade, om alla ståndens svar lydde så. Då han fick
höra, att så var fallet, blevo ständernas deputerade genast
salle förskjutne» med den avskedshälsningen, att konungen
icke ville taga emot deras svar.

När de kommo tillbaka till sina ståndsbröder på slottssa-
len och meddelade dem den snöpliga utgången av sin beskick-
ning, sblevo mest alle bedrövade», och efter fruktlösa över-
läggningar hit och dit »gingo ständerna så var hem till sitt
härbärges. |

Den 13 december uppträdde Karl själv inför ständerna.
Därvid »begynte Hans Maj:t ursäkta sig, att han icke för-
mådde uttrycka vad han menade. Därföre skulle hertig
Göstav göra dets. Gustav Adolf talade nu ständerna till,
