534 KARL IX.

fast under en kvarts timme, medan han utfrågar prästen
om allehanda saker. Prinsen låter nu danskarne få höra,
hur »löjligt det var, att jutekungen, som var en ung, oför-
faren krigsman, ville föra krig emot hans fader, som var
en gammal väl övad krigsherre. Svenskarne skulle också
snart lära danske kungen att taga sig i aktb. Vidare skall
prinsen ha yttrat: »Det berättas i Sverige, att juten säger
om oss, att vi icke hava mycket krigsfolk i Sverige, och att
vi fördenskull begagna kvinnor som ryttare. Gak derfor hen
— Vi citera nu på grundspråket — og stik Haanden i Brogen
paa dennem, saa kandst du forfahre, om det är Karle eller
Qvinderl»

Innan svenskarne med rikt byte gåvo sig av från Kristiano-
pel, satte de eld på köpingen. Sextonåringens första vapen-
bragd var ett hårt slag för Kristian IV, som själv befann sig
i Danmark för att skaffa förstärkningar.

I början av juli fick Karl den väntade förstärkningen, men
en stor del därav bestod av föga stridsdugligt folk. Nu tog
emellertid Karls gamla hetsighet överhand med honom. Han
ville ej vänta längre. På morgonen den 17 juli gingo svens-
karne till anfall på det danska lägret, dit kung Kristian nu
återkommit. Kampen blev en av de blodigaste, som någon-
sin rasat mellan Nordens folk. Bägge konungarne gingo
själva i elden, men lyckan svek den av ålder brutne svea-
konungen, och hans krigare blevo slutligen tillbakaslagna.
Samma dag kom en dansk flotta med förstärkningar, och
då måste Karl bryta upp från Kalmar. Själva slottet hade
emellertid goda utsikter att hålla sig. Men befälhavaren,
Krister Some, var en förrädare. Av hämndlust mot sin
konung — därför att denne en gång i hetsigt mod givit ho-
nom en örfil, säges det — överlämnade han Kalmar slott
till fienden.

Mannen hade dock förut gjort sig känd för stor tapperhet
men också för en ovanligt hög grad av råhet och samvets-
löshet. Under livländska kriget hände en gång, att han fick
i sitt våld ett tjugutal polacker, som försökt rymma ur svensk
fångenskap. Some höll då på att belägra Kokenhusens slott.
Han lät föra fångarne upp på en vall, som sluttade ned mot
floden Däna, så att deras landsmän i slottet kunde åse det
