KALMARKRIGET. 535

skådespel, som nu började. Först fingo de bevittna, hur
Some lät kläda av den ene efter den andre, och därefter se
dem störtas ned 1i strömmen, där islossningen just börjat.
Sedan befallde Some sina hakskyttar och landsknektar att
skjuta på offren, så att de blevo liggande en här och en där.
Blott en av dem lyckades över isstyckena rädda sig in till
sina kamrater i slottet.

En sådan karl var förrädaren Krister Some.

Förlusten av Kalmar slott, »en av rikets nycklar», grämde
den gamle konungen till den grad, att han i besinningslös
barm utmanade sin motståndare på envig. .

Hans utmaningsbrev lydde så: »Vi Karl IX, med Guds
nåde Sveriges, Götes, Vendes, finnars, karelers, lappars i
Norlanden, de kajaners och esters i Livland konung, låte dig,
Kristiern den fjärde, konung uti Dannemark, veta, att du
haver gjort som ingen ärlig eller kristen konung, att du så i
oträngd måtto haver brutit det vänliga fredsfördraget, som
uti Stettin för fyratio år sedan upprättat blev, och är med
din krigsmakt dragen för Vår befästning Kalmar; och haver du
med sådan din fejd uppväckt ett sådant blodbad, som intet
är snart till att stiila.

Men på det att yttermera blod för din skull icke må ut-
gjutas, föreslå Vi nu dig, att du begiver dig uti egen person,
efter de gamle göters lovliga bruk och sedvana, uti en kamp
med Oss på slätte marken med två av dine krigsmän, rid-
darmässige av adel, utan argelist. Där vele Vi ock uti egen
person mot dig själv träda, Vi för Vår egen person uti Våre
blotte kläder utan något kyriss eller harnesk, allena med
en stormhatt på huvudet och Vår sidvärja I handen; även
så kom du för din person emot Ossl

Om du icke detta gör, så hålle Vi dig för ingen ärlig konung
eller krigsman att vara. Där rätta dig efterl!

Kristian svarade med tarvligt hån och de grövsta skälls-
ord: »Vi, Kristian den fjärde, låte dig, Karl den nionde,
konung uti Sverige, veta, att din lättfärdiga, obeskedliga
skrivelse är Oss genom din trumpetare tillhanda kommen;
och hade Vi väl hoppats, att du Oss med sådan skrivelse
skulle hava förskonat. Men eftersom Vi förmärka, att hunde-
dagarne ännu ej äro förbi I din hjärna, så have Vi måst
