558 SVENSKT FOLKLIV PÅ 1500-TALET.

måltidens slut. Porslin fanns ännu ej. Även de förnäma
åto på tallrikar av trä eller tenn.

Gästabuden voro omåttliga i mat och dryck som de gamla
vikingarnes. Vid dem tog man igen skadan för vardagslivets
enformighet och försakelser. Det var ju nästan den enda för-
ströelse man hade på en tid, då offentliga nöjen voro lika
okärda som tidningsläsning och tobaksrökning. Man var
därför mån om tillfällena att komma tillsammans i festligt
lag och försakade icke med glatt hjärta varken bröllop,
barnsöl eller kyrkogångsöl, ej heller begravningar med sina
uppfriskande utfärdsöl eller tillfällena till arvöl, prästöl eller
badstuöl — namnen äro betecknande nog.

Särskilt var det sed att vid bröllop släppa livsandarna lösa,
såsom man kan se av prästerskapets klagan på riksmötet i
Stockholm år 1562 över »det okristeliga leverne och oskicke-
liga väsende, som vankar här i Uppland med den svåra dryck
och svalg, som sker om söndagsnätterna och mest uti de otill-
börlige brudframme-öl, som pläga alltid ske om söndagsnät-
terna, där de rida och ränna, svärja och bannas och stundom
slå varandra ihjäb. Man beslöt, att »sådana gästabud och
olovligit väsende skola prästerna över hela Sveriges rike
var i sin socken platt avlysa och hårdeligt med Guds ord
straffa. Och var prästerna förnimma, att socknemännerne
icke vilja sådant avlägga utan komma druckne till kyrkan
med brud och brudgumme, som här till dags skett är, så
skola prästerna ingen tjänst den dagen göra dem utan låta
dem fara så gode dädan, som de kommo dit. Och dem som
med äro och så hava sig olydeligen skickat och ställt hela
söndagsnatten över, dem skall man bannlysa och hålla dem
för hedningar, så länge tills de utlova bot och bättring».

Med tidsandan stämde också bra ihop, att man efter be-
gravningar höll en stor fest, där det gick mycket uppsluppet
till. Ja, det ansågs knappast stridande mot de naturliga
känslorna vid ett sådant tillfälle, att släkt och vänner till
den avlidne började själva begravningsdagen, medan den
döde ännu var kvar i huset, med att hålla ett stort gille, där
det dracks mycket och länge. Först tömde man »det saliga
likets skåb, och sedan druckos skålar för husets samtliga
medlemmar: för »likets hustrw, »likets barn», likets bro-
der? o. s. v. Och det hörde till, att alla dessa skålar
