BROTT OCH LASTER. 567

Brott och laster.

GONBLICKETS barn voro 1500-talets människor även
Odäri, att de vida mindre än vi lade band på sitt lynne.
Våldsamhet är ett genomgående drag i tiden, t. o. m.
hos det svaga könet. Härvid må dock behjärtas Strindbergs
erinran om att »urkunderna icke gärna uppteckna de vackra
handlingarna utan mest de dåliga». Annars får man en skev
föreställning om hur -det verkligen varit. Ett tidevarvs
sedlighetsförhållanden kunna vi, säger han, »icke skildra
på annat sätt än genom att giva några spridda drag ur dess
osedlighets historia». Om dessa ord också äro en sanning
med modifikation, så äro de dock först och främst en sanning.
Vad nu männens våldsamhet beträffar, så blev den så myc-
ket farligare än det täcka könets, som de alltid gingo be-
väpnade. »Av följderna av den olycksaliga treklangen dryc-
kenskap, upphetsning och vapen får man ett alldeles över-
väldigande intryck genom tidens egna berättelser. Det be-
ror blott på en tillfällighet, hur det hela skall sluta», säger
den ypperlige skildraren av livet i Norden på denna tid, den
danske kulturhistorikern Troels Lund.

Dråp var också en vanlig avslutning på de bullrande
gästabuden. Då Sten Baners maka i sina självbiografiska
anteckningar uttalar sin tacksamhet mot den Högste för
allt gott, han givit henne, utbrister hon: »0 Gud, Du haver
ock givit mig den glädje, att ingen blev slagen uti mitt
bröllop, varken i det första eller det sistal»

I vissa trakter av Småland förekom tvekamp på det
sättet, att ett bälte spändes om de bägge kämparne så
fast, att de ej kunde åtskiljas, och sedan höggo de in på var-
andra med knivar. Kampen slutade ofta dödligt, och därför
var det sed, att hustrurna togo med sig sveplinne, när de
följde med sina män på gästabud. I detta landskap levde
ännu den urgamla släkthämnden, trots lagen.

En särskilt beryktad våldsman och slagskämpe från den
landsändan på Gustav Vasas tid var rike Nils Persson
Silfversparre. Många voro berättelserna om hans be-
