568 SVENSKT FOLKLIV PÅ 1500-TALET.

drifter. Den ene lemlästade han, den andre stack han sitt
svärd igenom. En konungens tjänare, som ådragit sig hans
vrede, kom med nöd undan med livet efter att ha fått sju
hugg i huvudet och »sjuttan fulla hugg» på kroppen. Något
strängare straff vederfors dock ej Nils Persson, så vitt man vet.

Troels Lund anför såsom något för tiden betecknande vad
som under loppet av endast en månad föreföll i Helsingör
år 1578: den 13 augusti slog en sjöman ihjäl en annan, där-
för att de blivit osams vid matbordet. Den 20 mördade en
båtsman en borgare på gatan. Den 4 september drunknade
en kock under misstänkta omständigheter. Ett par dagar
därefter blev en karl slagen till döds med ett spjut, och
samtidigt blev en båtsman mördad av en matros.

Vid sidan av de riktiga dråpen tedde sig blodiga slagsmål,
utan dödlig utgång såsom något alldagligt, vilket knappt
var värt att lägga märke till. Det verkar då nästan som
pedanteri, när det i ett kungligt brev anmärkes på att
»smånga inför rätta draga varandra i skägg och hår, giva
munslag eller anfalla varandra med dragna knivar, daggertar
och värjors. Handgripligheter lämpa sig emellertid inte för
alla kroppskonstitutioner. Den svagare har i stället munnen
att ta till; och att den brukades flitigt som anfalls- och lönn-
mördarvapen kan man förstå därav, att prästerskapet på ett
möte i Uppsala 1572 fann sig nödsakat att ingripa mot »vise-
diktare och öknämare» De straffades med uteslutning ur
församlingens gemenskap, tills de bekände sig ha syndat och
lovade att aldrig göra så mera. Samma straff skulle veder-
faras dem som gåvo »skadeliga och förargeliga exempel
genom att »träta uppå kyrkovallem».

+

I ett avseende var reformationstidens århundrade precis
likadant som både vår tid och alla andra åldrar, som
mänskligheten arbetat sig igenom, nämligen i de ideliga
klagomålen över tidens ondska. Många voro de laster, som
nu skrevos på tidsandans räkning.

I sitt »Förbud mot svåra eder, mandråp, mord, lönskaläger,
svalg och dryckenskap» av år 1558 manar Gustav Vasa be-
vekande sina undersåtar att avstå från »den myckna Guds
förtörnelse, som de bedreve med dylika otalige grove syn-
