574 SVENSKT FOLKLIV PÅ 1500-TALET.

Item skall ock ansiktet vara lustigt och klart, varmed en
sitt sinnes goda samvete och uppriktiga natur påskina låter,
icke uti skrynkor sammandraget, vilket ålderdomen tillhörer,
icke ostadigt, vilket igelkottar tillhörer, icke grymt, vilket
oxar tillhörer.

Utur näsan skall icke snorens överflödande hänga, vilket
dem orenligom tillhörer. Den samma last blev ock den världs-
liga visa mannenom Sokrati till försmädelse förekastad.

Med hatten eller kläderna att snyta sig står svåra bond-
aktigt, med armen eller armbågan hörer dem till, som med
salta fiskavaror umgå.

Med näseduken att snyta sig står det höveligit, vilket med
kroppsens någor liten ifråvändelse ske bör, där som någre
ärligare för handene äro.

Sedan att man överljutt fnyser med näsaborrarna står
det ock ohöveligit, alldenstund att detsamma vredenes upp-
täckelse! är.

Och står detta ännu fast slemmare att snarka, vilket hö-
rer dem ursinnigom till, om det eljest sker allena utav vanan.
Ty dem trångbröstigom, som hava en kort och svår ande-
dräkt, måste man sådant tillgiva.

Att tala genom näsan står det löjeligit, ty sådant hörer
trumpetare och elefanter till.

Att krusa näsan hörer begatbarom och bespottarom till.

Om enom uti annars närvaro prustning? påkommer, då
står det höveligit, att man sig bortvänder; och strax när hon
upphörer eller förbi är, skall man göra kors för munnen och
sedan taga hatten av och dem, som honom hälsade eller
hälsa borde, igen hälsa (ty prustning såväl som gäspning ta-
ger alldeles hörslan bort), om förlåtelse bedja eller dem där-
före betacka.

Att hälsa en annan uti hans nysande och honom därtill
lycka önska står väl och kristeligit; och där som flera åldrige
tillstädes äro, som en ärlig man eller kvinna hälsa, då skall
en yngling sin hatt avtaga.

Det ljud, som naturen medgiver, att förhålla hörer narrar
till, som hövelighetene mer än som deras egen sundbhet till-
ägna.?

! Tecken till vrede. — ? Nysning. — ? Sätta mer värde på.
