582 SVENSKT FOLKLIV PÅ 1500-TALET.

Att sitta över bordet uti djupa tankar, är ohöveligit. En
part varder du ock så förstockade seendes, att de varken
höra, vad som av androm säjes, eller ock märka det de själva
äta. Och där som du dem nämner vid namn, synas de lika
som de av sömn uppväcktes — så står all deras håg och
sinne uti faten.

När som något kortvilligt! talat varder, då må en yngling
väl tukteligen med andra däråt le; men där som något skam-
meligit sagt varder, skall han slätt intet med dem le, ej hel-
ler samman draga ansiktet en gång, om det än en hög per-
son är, som det säger, utan skall sitt ansiktes egendom så
temperera, att han må synas lika som han det icke hört, eller
ock sannerligen icke förstått hade.

Om sammankomst.

Om enom möter på vägen antingen en gammal man, som
för sin ålders skull bör hållas uti äro, eller ock en ärevyrdig
man, som för sitt andeliga ämbetes skull bör hållas uti äro,
eller ock eljest någon annan, som ära värd är, då skall en
yngling komma ihåg att stiga av vägen, med ärevyrdning
taga hatten av huvudet och något litet böja knän.

Med de åldriga skall man tukteligen tala och med få ord
med sina vederlikar, kärligen och vänligen. Emedan en
talar, skall han hålla hatten uti den vänstra handen och
sakteligen lägga den högra fram på navlan; eller ock — vilket
höveligare aktas — skall han hålla hatten på båda händerna,
dock så att både tummarna ovantill synas, och därmed det
hemliga rummet skyla.

Ögonen skola se på honom, som du talar med, dock vara
täcke och enfaldige, intet motvilligt eller ont påskina låta.
Att slå ögonen ned till jorden, som de djuren Catablepe?
göra, giver misstanka till ett ont samvete. Att se snett på
en synes likasom man den icke gärna såge; att vända ansiktet
hit och dit är tecken till lättfärdighet. Det står ohöveligit
imedlertid att förvandla ansiktet uti åtskilliga åthävor, så
att nu skrynkes näsan, nu drages pannan ihop, nu uppsättas

1 Skämtsamt. — ? En obekant art av tjursläktet med nedhän-
gande huvud, vilken skall ha funnits I Etiopien.
