584 SVENSKT FOLKLIV PÅ 1500-TALET.

Bardskärarne hade emellertid en het kamp att utstå med
de s. k. badarne, vilka hade rättighet att syssla ej blott
med »badande» utan även med »hårs och bards avskärande
samt koppande,. De utsträckte emellertid sin praktik till
varjehanda medicinska kurer. På detta område fuskade
också diverse s. k. kloka gubbar och gummor, trollkäringar
och signerskor.

Ganska farliga konkurrenter voro även zigenarne eller
tattarne. Ehbhuru Johan III år 1576 hotat dem med att om
de ej skyndade sig bort ur landet, skulle de fängslas och
sändas till Sala gruva, strövade de likväl omkring, livnäran-
de sig genom rov och bedrägerier och under utövande av
kittelflickararbeten, kvacksalverier, signerier och trolldoms-
konster. Man hade stort förtroende för deras läkekonst.
Då hertig Karl år 1588 led av höftsjuka, fick han ett brev
från sin syster, hertiginnan av Mecklenburg, vari hon be-
rättade, att när hennes gemål en gång var sjuk, hade en
tattarkvinna genast botat honom genom att smörja honom
några gånger framför elden med en salva. Nu rådde hon
brodern att anlita samma slags hjälp. Antagligen var det
också med hänsya tiill sitt anseende för skicklighet i läke-
konsten, som en zigenarhövding med det mindre förtroende-
ingivande namnet Anders Fää, hugnades med kungligt brev,
som gav honom rätt att fritt vistas i markgrevinnan Cecilias
förläning.

&

Vad läkeböckerna beträffar, är, för att anföra en fack-
mans ord, »den skillnaden i ögonen fallande, att man under
reformationstiden tydligen mer frågade efter mänsklig hjälp
mot sjukdomar än efter helgonen: alla läsningar, böner och
besvärjelser saknas i dessa tiders läkeböcker».

Den värdefullaste läkeboken från reformationstiden är den
förut omnämnda av Benedictus Olai,' Erik XIV:s och
Johan III:s livmedikus. Den har särskilt intresse, såsom
varande den första i Sverige tryckta skrift, som jämväl be-
handlar tandläkarkonsten. Låt oss höra författarens åsikt
om tandvärken! En vanlig sådan finner han i söverflödigt

1 Se sid. 309.
