10 GUSTAV II ADOLF SOM BARN OCH YNGLING.

»Samla vi då till en bild dragen av den unge Gustav Adolt,
sådan han var, då han stod i begrepp att såsom konung fram-
träda på den historiska skådeplatsen, faller främst i ögonen,
jämte en slösande naturs rika gåvor, den ovanligt tidiga ut-
vecklingen», säger vår tids främste Gustav-Adolfskännare,
Martin Weibull. »Den grekiske Alexander var tjugu år, den
romerske Augustus nitton, när de togo makten i besittning,
men ännu ej sjuttonårig lade Gustav Adolf sin hand vid
Sveriges statsroder och förde dess härar: en lovtalare kunde
säga vid hans grav, att det var, som om han aldrig varit
barn utan en konung från vaggan. I hans yttre stod med
sällsynt renhet den nordiska typen speglad. Alla de drag,
vilka söderns folk pläga sammanfatta under denna, funnos
hos honom förenade: den ljusa, skära hyn, de visserligen
regelbundna men ej med sydländsk skärpa tecknade anlets-
dragen, de blå ögonen med det innerliga uttrycket, över
vilka pannan välvde sig hög och ljus, och slutligen det guld-
gula håret. Det var ett yttre, som frapperade sydlänningen|;
italienaren kallade honom il re d'oro: guldkonungen. Detta
utseende, denna nordiska adelstyp, var ett arv från fäderne-
släkten, ej av fadern, som var mörklagd och med skarpa drag,
men av farfadern. Även växten liknade mera farfaderns än
faderns; reslig och kraftfull, hade den under vapenövningar
och den nordiska uppfostrans härdning tidigt hunnit till
mognad och inneslöt en rikedom av hälsa: man kunde stun-
dom i de yngre åren se honom fäkta sig fri från en sjukdom.»

Hans frände och kammarherre Per Brahe d. y., sonson
till Per Brahe d. ä., berättar i sin Tänkebok, att konungen
i december 1626 hade »en stark skälvesot (tertiana),! vilken
han om hösten fick i Preussen. Konungen fäktade med
mig dubbelt i matsalen några dagar och slog, så att skälvan
släppte honom.»

»Men föll då ingen skugga in i denna tavla?v, fortsätter
Weibull. »Olvivelakligt fanns det brist och svaghet här
som vid allt mänskligt, och de frestelser, av vilka Gus-
tav Adolf möttes, kommo ej endast utifrån. Han hade
den starka människans starka ilidelser, och en och annan
av dem, som stått honom nära i ungdomsåren, har fruktat

! Annandagsfrossa.
