12 GUSTAV II ADOLF SOM BARN OCH YNGLING.

om svenske konungens värdskap. Hur är det ordnat med
uppassningen? Värden lägger märke till att ingen av hans
hovjunkare är tillstädes att stå vid bordet. Han försöker
emellertid ta saken gemytligt och ursäktar sig inför gästerna
med en skämtsam vändning om att i fält får man minsann
vänja sig vid enkelhet. Men det märks, att Gustav Adolfs
tålamod är satt på ett hårt prov.

Så får han syn på Erik Rålamb, som står längst bort i
rummet, och vinkar åt honom att stiga fram till bordet och
förrätta hovjunkartjänst. Det var nu visserligen djupt
under en kammarherres värdighet, men nöden har ingen
lag. Ynglingen sväljer sin kammarherrliga harm och skrider
med manlig självbehärskning till värvet att »avtaga täcke-
faten»!. Nu hade Rålamb emellertid samma dag råkat bli
biten i handen av en häst, så att han icke trodde sig om den
mera krävande uppgilften att skära för steken åt gästerna.
Han berättar själv i brev till sin styvmoder om vad som nu
skedde: »När jag såg, att det var fast omöjligt för mig att hål-
la någon gaffel i min hand, blev min konfusion? så stor,
att jag icke visste, vad jag i hastigheten skulle företaga; ty
jag fruktade, att Hans Maj:t skulle förtörna sig på mig, om
jag skulle begå någon faute? uti sådane herrars närvaro.»
Han skyndade därför, utan att säga något, ut ur salen för att
hämta ett biträde och återkom med en kammarjunkare, som
övertog sysslan vid bordet.

Men när måltiden var slut och gästerna avlägsnat sig,
bröt Gustav Adolfs vrede över att ha blivit så illa betjänad
ut i bannor. Rålamb ursäktade sig och visade konungen
sin hand, som var starkt svullen. Men för en sådan karl
som Gustav Adolf måste detta ha tett sig som pjunk eller
tredska eller bägge delarna. Under inverkan av vinet fram-
bryter plötsligt hos honom ett drag av våldsamhet, påmin-
nande om faderns, och han befaller, att Rålamb skall slås i
järn. »Dock>, fortsätter Rålamb i sitt brev, »sedan jag ytter-
ligare ville bedja Hans Maj:t om nåde, slog Hans Maj:t till
mig och slog mig med sin värja över huvudet, så att hon
gick i tre stycken. Därpå gick jag ut till mitt härbärge,
och efter som de kommo för att arrestera mig, kom jag
undan.»

! Lyfta av locken till matfaten. — ? Förvirring. — ? Något fel.
