52 GUSTAV ADOLFS ÄRVDA KRIG.

sitt arv. Och dock skall Gustav Adolf enligt en gammal
berättelse ha »i sin barndoms lek och tidsfördriv haft sin
lust därmed att andre drängar måtte nedfalla på knä för
honom, dem han en hatt eller mössa påsatt och sedan med
träsvärd slagit hatten utav och sagt: ”Där ligger den förrä-
darens, herr Gustav Banérs, herr Erik Sparres eller herr
Hogenskilds huvud”s.

Den godhet och det ädelmod Gustav Adolf som konung
visade hade emellertid den verkan, att han snart kunde bland
sina tillgivna rnedhjälpare räkna söner och fränder till de
stormän, som hans fader avrättat. Det fanns ej längre från
adeln något motstånd mot konungen, ingen fara för inbördes
krig. Med en i Sverige aldrig förut sedd endräkt stodo alla
samhällsklasser samlade kring sin unge konung.
Litteratur: Helge Almquist. Tsarvalet år 1613. Karl Filip

och Mikael Romanov. (Historiska studier till-
ägnade Harald Hjärne.)
En holländsk beskicknings resor i Ryssland, Finland

och Svwverige 1615—1616, övers. av Sune Hilde-
brand. Häft. kr. 25: —; inb. kr. 30: —

Polska kriget.

Krigsorsaker.

ARAN från Danmark och Ryssland var lyckligt avvärjd.
FMen ännu hade Gustav Adolf sin räkning med kusinen i

Polen ouppgjord. Sigismund och andra katolska furstar
betraktade Gustav Adolf som en upprorsmakare mot sin
laglige konung och vägrade erkänna honom som Sveriges
regent. »Vi hava aldrig ämnat låta undantränga Oss från den
konungsliga rättighet Vi hava till Sveriges krona och rege-
mentes, skrev Sigismund till kusinen. Han titulerade Gustav
Adolf »hertig av Södermanlands, förebrådde honom, att han
i likhet med sin fader »med list och väld alla sina saker före-
taga ville», och lät honom veta, att han »till plåga och ytter-
sta fördärv för Sveriges trogna inbyggare födder vore». Och
Sigismund slutade detta brev med en förklaring, att om
Gustav Adolf framhärdade i sin orättfärdiga sak, skulle han
med sina vänners bistånd söka att medels vapenmakt göra sin
rätt gällande. Samma avsikt tillkännagav han i öppna brev
