POLSKA KRIGET. 65

att underhandla om stillestånd med den svenske »tronin-
kräktarens.

Annars fanns det nog krafter, som eggade polske konungen
att fortsätta kampen. De andra katolska makterna voro
nämligen angelägna att hålla de svenska stridskrafterna bund-
na i kriget emot Polen, ty de fruktade, såsom tyske kejsarens
store härförare Wallenstein yttrade redan år 1627, att svens-
karne annars skulle bliva dem »en mycket argare fiende än
turken».

De habsburgska makternas motståndare å sin sida sågo
i Gustav Adolf »en ny uppgående sol» — för att anföra ett
yttrande av kardinal Richelieu, Frankrikes store statsman
och ledare på denna tid. Därför voro dessa makter lika ivriga
att få svenskarnes stridskrafter lösgjorda från kampen med
Polen. Av denna anledning blev det Frankrike och England,
som togo första stegen till underhandlingar om stillestånd
genom att uppträda som medlare. Deras sändebud lyckades
småningom, ehuru med stora svårigheter, leda förhandling-
arna fram till det sexåriga stilleståndet i Altmark år 1629,
enligt vilket Sverige fick behålla Livland samt uppbära de
rika tullinkomsterna i Preussens hamnar från Kurland ända
till Danzig. Sysslan som »Polens portvakt» fördubblade i ett
slag svenska statens inkomster. Medlen skulle alltför väl
behövas, ty ett nytt krig förestod, väldigare än vad svenska
folket någonsin varit med om.

Litteratur: Herman Brulin, Stilleståndet i Altmark 1629 (His-
toriska studier tillägnade Harald Hjärne).

S. J. Boöthius, Hertig Johan af Östergötland (i >En
bok om Östergötland>).
