86 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

och erbjuda honom att förena sig med kejsaren mot Dan-
mark. Konungen var dock för skarpsynt för att låta lura
sig av det grovt utlagda lockbetet, vilket utgjordes av Dan-
marks krona som belöning.

För protestanterna syntes allt hopp nu vara ute. Genom
hela den protestantiska världen trängde ett skri av fasa.
Fanns det ingen hjälpare? Svaret härpå gavs bäst av tidens
skarpaste politiska huvud: »Konungen av Sverige är nu
den ende, på vilken Tyskland och dess grannfurstar kunna
kasta sina blickar, då det gäller att motsätta sig huset Öster-
rikes växande övermakt.» Så nedskrev kardinal Richelieu
sin tanke om sakläget.

Svenskarne gripa in i kriget.

land hotat. Ty hur skulle det gå med Sverige, om kej-
saren bleve Östersjöns herre? Hur skulle det gå med
dess protestantiska tro, om denna tro utrotades i Sveriges
grannskap? Kejsaren visade tydligt sina avsikter mot vårt
land genom att vid denna tid skicka hjälptrupper till Sigis-
mund i Preussen.!? En annan här sände han västerut för
att hjälpa Spanien mot de upproriska Nederländerna.?
Spanien i sin tur hade ej uppgivit sina gamla planer på
att i Norden skaffa sig en ny utgångspunkt för ett angrepp
på England. Sedan polska krigets utbrott hade Sverige
flera gånger hotats av ett spanskt flottanfall, utgående från
hamnen Dinkirken i spanska Nederländerna, och år 1627
blev man i England uppskrämd av rykten, att den spanska
flottan var på väg norrut för att sätta sig fast i Öresund
och Bälten och sålunda genom ett hugg avskära England
från Östersjöhandeln, som gav det nästan allt dess skepps-
virke och en ansenlig del av dess brödsäd.
Dessa och liknande rykten höllo envist i sig en lång tid
framåt. Så fick svenska regeringen på hösten 1632 i ett

GENOM Wallensteins segertåg var även vårt fädernes-

1 Se sid. 65. — ? Se Bd II: sid. 415.
