SVENSKARNE GRIPA IN I KRIGET. 87

brev från sin finansielle agent i Nederländerna läsa en be-
rällelse om en spion från Dänkirken, vilken skulle ha
pfarit lika såsom en skeppare från Calais till Göteborg på
ett skepp, som en benämnd Adrian segelmakare i Calais
tillhörerns. Sedan han »besett där all lägenhet>, hade han
inrapporterat till spanska regeringen, att han funnit den
lämpligaste landstigningsplatsen vara på Hisingen, »dock
icke på denna sidan, som Älvsborg ligger, utan på den
andra sidan, som vetter åt Marstrand. Där haver han för-
ment sig funnit en bekväm hamn att stiga i land».

Så hade romerska kyrkan uppställt en väldig troshär för
att slå ned kättarne. Polen bildade ena flygeln, Spanien
den andra, medan Habsburgska huset i Tyskland och Öster-
rike utgjorde centern. Ej undgick det Gustav Adolfs skarpa
blick, vad det betydde för hans eget land att »alle de krigen,
som uti Europa föras, äro blandade uti varannan och vordne
till ett>, såsom han skrev till Axel Oxenstierna. Ville sven-
skarne tänka på sitt lands och sin frihets räddning, så måste
de gripa in och hjälpa sina hårt ansatta trosförvanter i Tysk-
land, innan dessa dukat under. Ty skulle Sverige ensamt
och på egna kuster mottaga den habsburgska och den polska
maktens förenade angrepp, så vore det förlorat. Det låg ej
för Gustav Adolf att stå overksam inför en hotande fara.
»Det är käringatröst kvida och lida; man måste det
onda genom goda råd bota och borttaga», har han
skrivit i den historia han påbörjade om sin regering. »Ju
mera omöjligheter man övervinner, ju högre ros och ära
föder det av sig både i denna och tillkommande tider» — så
har han också yttrat sig och därmed givit uttryck åt den äre-
lystnad, som är en annan sida av mannamodet.

Stavenow framhåller just det aktiva draget i denna tids
statskonst med dess tillämpande av regeln »Hellre före-
komma än förekommas», varigenom den ter sig så olik vår
nuvande tids. För ledarne av den svenska stormakten var
det icke nog att stillasittande invänta gynnsamma tillfällen
att handla eller bereda sig på annalkande faror. Till deras
uppgifter hörde att själva skapa möjligheter till framgångar
och undanröja möjligheterna till faror, helst genom ett
skickligt motdrag. Den förenar i sig, denna statskonst,
