SVENSKARNE GRIPA IN I KRIGET. 99

Ensam fick alltså Gustav Adolf gå den väldiga kampen till
mötes. Men han kände sig stark, ty han hade sitt folk enigt
med sig. »Sannerligem, yttrade han en gång till ständerna,
»jag haver aldrig, näst Gud, litat till någon annan makt än
till den, som av svenske mäns trohet kommer.» Under över-
läggningar med råd och ständer hade han nu vunnit sitt folks
samtycke till det ansträngande kriget.

Alltsedan gamle kung Gösta gick bort, hade fredsåren varit
få i Sveriges land. Ej underligt då, att genom hela folket gick
en längtan efter fredens välsignade tid. Och konungen själv
hade hoppats få uppleva den dag, då han, för att använda
hans egna ord, skulle »vinna den lyckan och äran, att igenom
mig fäderneslandet må bliva bragt ur detta brusande och
stormande krigets hav uti den önskeliga fredens hamn och
ports. Men skulle man köpa freden med att offra framtida
frihet och låta sina trosbröder förgås? Nej, hellre då släppa
till landets yttersta krafter. Hellre våga liv och gods än
att åter av påvens kreatur tvingas att tillbedja beläten
under korstecken och knäfall och frammumlande av böner
på ett obegripligt språk. Hellre döden än att tvingas föda
skaror av lata munkar och feta prelater, på vilka ett pro-
testantiskt folk icke kunde tänka utan vämjelse. Ingen
fick sätta egen fördel och bekvämlighet framför samhällets
bästa. Det var den enande tanken hos den nation, som
gamle kung Gösta kallat sett styvsint och för storverk fallet
folks.

Hela detta folk tycktes känna, vad en alltigenom <:så
betänksam och försiktig natur som Axel Oxenstierna ut-
tryckte med orden »Vi hava icke val, om rådligast eller
ljuvligast är, utan måste falla i! detta krigo. Ständerna åtogo
sig flere nya skatter. Sådana voro boskapspenningarna,
som bestodo i en avgift för vart kreatur, och kvarntullen,
vilken erlades med ungefär !/9 av all säd, som fördes till
kvarnen. I anledning därav förbjödos de allmänt brukliga
handkvarnarna. Men när de fattiga bittert klagade däröver,
gav konungen tillåtelse att begagna dem igen. »Vi hålle det
för kvarntull nog», sade han, »när en arbetar, så armarne
värka.»

1 Kasta oss I.
