SVENSKARNE GRIPA IN I KRIGET. 101

skade alltid rådet, att konungen själv skulle vara närvarande
i landet, när någon särskilt stor pålaga måste avfordras fol-
ket, ty han ägde som ingen annan förmåga att elda sina tröga
svenskar till hänförelse för en stor sak. Hans uttryckliga vilja
var emellertid, att man vid utkrävandet av utskylderna
skulle visa mänsklighet och urskillning. Oroligheterna komme
sig, skrev han en gång, av befallningsmännens »otidiga snor-
kande och pockande» och
deras barbariska framfart
med hugg och slag. »All-
mogen är i sig själv vil-
lig och god>, hette det i
konungens brev härom.

Accisen hade dock en
särskild förmåga att sätta
blodet hos folkmassorna
i svallning. I februari
1623 blev det stormiga
uppträden på huvudsta-
dens gator, när de nya
avgifterna skulle indrivas.
Erik köttmånglare, som i
trettio år varit borgare,
utfor i vredgade ord över
att han skulle behöva »giva
accis av pölsor och kor-
vars. Men värst i tru-
ten voro månglerskor och
andra käringar med upp-
tränat munläder. Den för-
törnade folkmassan okvä-
dade på torget den man, som staten satt till inspek-
tör över accisen, och överföll hans dräng med hugg och
slag.

Då måste ordningsmakten ingripa och häktade fem del-
tagare i uppträdet. Alla befunnos vara s»enfaldiga människor»,
som aldrig förut gjort sig kända såsom orosstiftare. Sedan
försökte andra av menigheten i sin tur bryta upp fängelset
och befria de häktade. Men stämningen blev snart lugnare,
och Stockholms ståthållare kunde till konungen inberätta,

Gustav II Adoljf.
Miniatyr i Statens historiska museum.
