102 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

att »hos alla inträtt en stor fruktan och bävan för Eders
kongl. Maj:ts ogunst och onåde».

Till följd av att »en hop orolige människor» sålunda »drivit
apespel och gäckeris med den nya pålagan, utkom i november
1623 en sträng förordning, som stadgade dödsstraff för så-
dana »illvilliga personers, som »med okvädinsord, smäde-
skrifter, hugg eller slag» gåve luft åt sitt missnöje över tullar
och acciser.

Icke förty utbröto nya oroligheter på marknaderna i flere
landsändar. En mjölnare, som på Älvkarleby marknad upp-
eggat bönderna mot de nya pålagorna, blev halshuggen på
Uppsala torg, och i Västergötland dömdes två anstiftare av
liknande oroligheter på Hova marknad till döden.

Vid sidan av de tunga penningskatterna gick blodsskatten,
bestående av nästan årliga utskrivningar, som togo blom-
man av landets ungdom. Till belysning av vad kriget krävde
må anföras Torneå sockenbors klagan i en skrivelse av år
1617. »Hele talet varaktige krigsmän», skriva de, »som vi,
fattige män, i denne socken måste hålla, belöper till 160, det
oss länder till fördärv; varföre begäre vid ödmjukeligen här-
uppå en möjlig lindring.s

År 1621 åtogo sig dalkarlarne att underhålla 1,400 knektar
till kronans tjänst, mot att de sluppo utskrivning. Om
verkningarna av denna institution berättar kyrkoherden i
Husby socken i östra Dalarne, Jonas Columbus, i sin socken-
beskrivning år 1632, att knektehållet drabbat socknen mycket
tungt, i det att en knekt måste uppsättas för varannan
gård. Endast där bönderna voro särskilt fattiga, fingo tre
gårdar förena sig om underhållet av en knekt. Socknen hade
härigenom blivit »mycket förblottad och utarmad med folk
och ägodelars. Efter de folkförödande krigen funnos där
smånga ensörjande knektehustrur, änkor och faderlöse barn»
att underhålla.

Ett gott föredöme för de andra stånden gav adeln genom
att offra sin skattefrihet. Och rådsherrarne, som år 1626 på
förslag av Jakob De la Gardie, Axel Oxenstierna och Svante
Horn beslutit att på gemensam bekostnad bygga ett örlogs-
skepp och skänka kronan, fattade på våren 1629 ett nytt
beslut i samma riktning. Gabriel Oxenstierna meddelar i eti
