108 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

däremot och så mycket mindre frihet härefter att disputera,
om jag haver gjort rätt eller orätt. Jag befinner intet tjän-
ligare till vår säkerhet, anseende och äntlig frid, än att man
modigt griper fienden an. Såsom jag hoppas detta skall
lända fäderneslandet till godo, så hoppas jag, därest annor-
ledes ginge, att mig sådant intet lägges till last. Vad elände
jag själv lärer få därav, det förutser jag nog: 1. Svårigheten
att man för medellöshets skull intet alltid kan tillfredsställa
var och en, varav missnöje, illvilja, obestånd kommer. 2.
Medellösheten själv. 3. Ovissheten av krigets utgång, av
vilket jag icke hoppas någon lättköpt ära; exempel har jag
av konungen i Danmark, uti vad inre och yttre obehag han
råkat. 4. Eftertal: det vet då envar anmärka, den ene på
det, den andre på det, [så] att ingen ära är därav att förmoda.
5. Mätt är jag på ära, så att jag ej söker någon större. Allt-
så förser jag mig, det I icke menen mig fåfänglig ära eller
annan orsak härtill hava utan endast fäderneslandets gagn
och säkerhet. Huru allt löper, uttyden saken till bästa,
hos ungom och gamlom, att alle undersåtar bliva saken väl
benägna. Och förmanar jag eder, att I allt så driven, det
antingen I eller edra barn se härpå en god utgång och ända,
det oss Gud förlänel Jag ser mig själv ingen rolighet! mer
hava att förvänta, förr än den eviga roligheten.»

Herr Karl Karlsson svarade på allas vägnar, önskade
Kungl. Maj:t lycka till allt, att det måtte lända Gud till ära,
Hans Maj:t till beröm och fäderneslandet till en äntlig rolighet.

Det betydelsefullaste avgörande, som någonsin fattats av
Sveriges riksråd, hade ägt rum. Halvannan million människor
hade vågat upptaga kampen med Europas största krigiska
makt, mot härar, som uppskattades till 150,000 man och för-
des av fältherrar med rykte för oövervinnelighet. Vårt lilla
folk skulle visa världen, vad det dugde till.

Litteratur: Svenska riksrådets protokoll finnas utgivna
för tiden 1621—1650 i 14 delar; häft. kr. 108: —

! Ro.
