110 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

Med välönskningar till rådet och ständerna slutade ko-
nungen sitt tal.

Rådsherrarna tillönskade han, »att hos eder aldrig må tryta
goda råd till fäderneslandets säkerhet, trygghet och fred»,
ridderskapet och adeln, att de åter måtte »göra de gamle våre
förfäders göternas berömliga namn utbrett över hela världen»
och därigenom förvärva icke blott en odödlig ära utan ock
gods och gårdar som belöning. Till prästerna riktade han
en vädjan att »förmana och tillhålla edre åhörare, vilkas
hjärtan I haven uti edert våld till att vrida och vränga dit,
vart eder lyster, att de äro deras överhet trogne och rätt-
rådige och utgöra deras plikt med hörsamhet och godo, styr-
kandes dem till enighet och samdräktighet och att de icke
låta sig förföra av en hop onda människor.»

»Eder av borgerskapet», yttrade han, »vill jag ock hava
önskat, att edre små kåtor måge bliva store stenhus, edre
små båtar stora skepp och farkoster, och att oljan i edre kru-
kor aldrig må tryta och felas.

Den gemene man och allmogen vill jag ock hava önskat,
att deras ängar må grönskas, deras åkrar bära hundradefallt,
så att deras lador blive fulla, och att de i all ömnoghet! måge
tilltaga och växa till att med glädje och utan suckan kunna
utgöra deras plikt och rättigheter.

Och i en summa vill jag eder samtligen och var i synnerhet
Gud den allsmäktige till själ och liv allernådigst och gunste-
ligen hava befallt.»

Gustav Adolf i norra Tyskland.

Landstigningen.

ORT efter sitt avsked till Sveriges riksdag gick
IZ( Gustav Adolf ombord på flottan. Men motvind hind-
rade dess avsegling dag efter dag, vecka efter vecka.
Först den 17 juni kunde svenska flottan lämna Sörmlands-
skären. Det var en ståtlig syn, när alla dessa fartyg, väl

! Ymnighet.

