GUSTAV ADOLF I NORRA TYSKLAND. 113

segervana härmassor, vilka anfördes av tidens förnämsta
fältherrar? Vid underrättelsen om hans landstigning lär kej-
saren, med tanke på danske konungens försök, ha yttrat:
»Åter hava vi fått oss en liten fiende.» Och vid hovet i Wien
sade man kvickheter om »snökonungen från Nordem, som
skulle smälta för söderns sol. Hans soldater förlöjligades ock-
så och avbildades på kringspridda skämtblad som vildar från
Nordens barbariska nejder.

Enligt en annan version slog man vid hovet upp stats-
kalendern för att se efter, var egentligen den götiske ko-
nungens lilla land var beläget.

I Pommern regerade den gamle hertig Bogislav XIV,
en typ för dessa tyska småfurstar, som funno sig i allt, blott
de själva, såsom Gustav Adolf en gång uttryckte sig, »fingo
i allsköns lugn och ro dricka sitt glas öb. När Wallenstein
belägrade Stralsund, hade Bogislav ställt sig på hans sida.
När svenska flottan låg segelfärdig i Älvsnabben, hade han
bett Gustav Adolf att för Guds skull ej landstiga i Pommern.
Nu bönföll han att få bli neutral. Gustav Adolf skrattade
åt hans neutralitet och fordrade bestämd förklaring: vän
eller fiende? Utan vidare krus förde svenske konungen sina
trupper på fartyg över från Usedom till fastlandet och stod
snart utanför Stettin. »Vän eller fiende?» var åter hans fråga.
Och då hertigen ej vågade ge svaret, kom det från borgerska-
pets sida. Män, kvinnor och barn strömmade i skaror ut ur
staden för att möta trosförvanterna från andra sidan havet.
Konungen trädde själv Tysklands folk till mötes. Hur olik
var han ej de furstar och knekthövdingar, som man förut
sett? Ståtlig och majestätisk men mild och okonstlad tillikal
Han talade själv vänligt med folket. »Ein sanfter, leut-
seliger Herrb! hette det om honom.

Ej mindre förvånades tyskarne över den manstukt och goda
anda, som rådde i svenska armén. Denna här var Gustav
Adoifs stolthet. Den bestod av kärnan av Sveriges folk. Hög-
re än skatter sade han sig räkna Sveriges här, »fienden till
skada, vännen till hjälp».

Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket
tillgick så,att de krigsdugliga männen sammankallades härads-

Y En mild och folklig herre!
