126 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

kurfurstar ansågo det omöjligt, att den svenske konungen med
sin lilla styrka skulle kunna uträtta något.

Så mycket mera glädjande hade därför Magdeburgs fri-
villiga anslutning till Sverige varit för Gustav Adolf. Och
när han nåddes av borgerskapets bön om hjälp, var det för
honom både en hjärtesak och en hederssak att ej svika sina
vänner i nödens stund. Men även politiska skäl talade för
samma sak. Magdeburg hade nämligen den största betydelse
för krigets fortsatta förande, ty i kraft av sina starka fäst-
ningsverk behärskade det övergången över Elbe. Norr om
staden fanns nämligen denna tid ingen bro över floden.
Så var Magdeburg för Gustav Adolf själva nyckeln till Elbe
och en utfallsport — det är hans eget ord — åt det rika
sydvästra Tyskland, där han en gång ämnade hemsöka kato-
likerna i deras eget bo.

Men en som också insåg Magdeburgs betydelse var den man,
som nu belägrade staden. För Tilly gällde det att här avskära
svenskarne från vägen till det urkatolska Sydtyskland och
att själv skaffa sig en viktig stödjepunkt och förrådsplats för
krigets fortsättning. Så blev kampen om Magdeburg mellan
Gustav Adolf och Tilly innerst en kamp om Elbelinjen.

Genast vid underrättelsen om den fara, som hotade staden,
hade Gustav Adolf skickat dit en av de tyska krigare i sin
tjänst, till vilken han satte det största förtroendet, nämligen
den begåvade och handlingskraftige Didrik von Falken-
berg, vars duglighet bestått provet i flere svåra uppdrag,
även om hans häftiga sinne stundom fört honom på avvägar,
ja förvandlat underhandlingar till omunslag» och andra hand-
gripligheter.

Förklädd lyckades Falkenberg smyga sig förbi de fientliga
poster, som bevakade Magdeburg, och komma in i staden.
Genast vände han sig till stadens råd med uppmaningar till
ett modigt försvar och utlovade hjälp från Gustav Adolf.
Han erkändes ock av rådet såsom högste befälhavare. Men
då stadens stridskrafter skulle underhållas, fick Falkenberg
snart pröva på krämarandan från en av dess mest osympatiska
sidor. Snålheten gick så långt, att soldaterna måste tigga
sitt bröd vid borgarnes dörrar och deras hästar störtade av
hunger på gatorna. Men Falkenberg gav icke tappt utan
lyckades med de protestantiska prästernas hjälp eida upp
