130 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

branden. Även för honom var stadens förstörelse en stor
olycka, och han fällde tårar över dess öde.

Litteratur: Per Sondén, Tvenne hjältar från trettioåriga kriget
(Historisk tidskrift för år 1893).

Slaget vid Breitenfeld.

ED seg och liksom borrande kraft> — det är Wei-
> N / l bulls betecknande ord — hade Gustav Adolf i spetsen

för sin lilla skara trängt in i Tyskland. Genom en
rad skickliga manövrer hade han nödgat motståndaren att
steg för steg draga sig tillbaka och i samma mån vunnit
nya stödjepunkter för sitt krigsföretag. Och med den för-
siktighet, som kännetecknade hans krigföring, höll han all-
tid förbindelselinjerna med hemlandet tryggade i sin rygg.
I lika hög grad som de lysande segrar han sedan vann har
detta första, svåra år av hans tyska fälttåg tilldragit sig
senare härförares beundran.

Med Magdeburgs fall var det för en tid slut på framryc-
kandet. Nu gällde det närmast att avvakta en gynnsammare
sakernas vändning och till dess försvara, vad man redan vun-
nit. På den punkt, där Elbe mottager sin biflod Havel, slog
Gustav Adolf i mitten av juli 1631 ett befäst läger vid Wer-
ben, stort nog att rymma hela hans här. Platsen var så väl
vald, att han här kunde trotsa Tillys överlägsna stridskrafter
och i lugn avvakta det ögonblick, då Sachsens kurfurste skulle
bönfalla om hans hjälp. Ty efter Magdeburgs förstöring
måste avgörandets stund snart komma för Johan Georg. Alla
medelvägar voro nu stängda för hans slingrande politik.

De angrepp, som Tilly gjorde på lägret i Werben, miss-
lyckades, och han fick draga bort med oförrättat ärende. Med
häpnad såg världen den oövervinnelige för första gången i
sitt liv vika tillbaka utan att ha segrat. Det var, som om
den gamle krigaren här förlorat något av sin forna säkerhet.

Farligare för Gustav Adolf än Tillys angrepp var emellertid
en svår brist på tillgångar. Han hade en lång tid måst an-
stränga sig för att hos de utländska trupperna hålla humöret
uppe genom blotta löften om sold och fruktade nu för var dag,
