SLAGET VID BREITENFELD. 131

att deras tålamod skulle taga slut. Själv skrev konungen
till Axel Oxenstierna, hurusom han under sådana förhållanden
nödgades se genom fingrarna med deras »olideliga plundrande
och röveri, och bada kanslern bevekande att göra allt vad
göras kunde för att skaffa pengar, annars vore fara för myteri
bland de främmande soldaterna, som icke fått ett öres sold.

Då kom i mitten av augusti till lägret i Werben det väntade
budskapet, att avgörandets stund var inne. Man kunde »gå
fienden på huden och leverera honom en fri fältslakt». Tilly
hade nämligen beslutat göra sig till herre över Sachsen för

att sålunda undanrycka Gustav
[ BREITENFELD
2 Septernber 1631.

Adolf den hjälp han därifrån
kunde påräkna och sedan upp-
taga kampen med svenskarne
ensamma. Han förde nu sina
härskaror in i Sachsens rika
bygder och fordrade, att kur-
furstens armé skulle helt en-
kelt instickas i den kejserliga,
som där skulle inkvarteras och
underhållas. Nu hade Johan
Georg ingen annan råd än att
bönfalla Gustav Adolf om
hjälp. Och konungen lät ej
länge bedja sig. Två dagar Plankartå över slaget vid
därefter satte sig hans trup- Breitenfeld.

per i rörelse.

Sedan de båda furstarne ingått formligt förbund, ryckte
deras härar mot Tillys, som vid byn Breitenfeld nära Leipzig
intog en fördelaktig stridsställning på en låg, mot norr sakta
sluttande ås. Det var den 7 september 1631, som både den
svenska härens och den protestantiska trons öde här skulle
avgöras. Svenskarne utgjorde 22,000 man, sachsarne 11,000,
tillsammans lika mycket som Tillys armé.

Gustav Adolf förde själv befälet över högra flygeln, Gustav
Horn, som konungen kallade »sin högra hand», anförde vänstra
flygeln, Lennart Torstensson stod med artilleriet framför
centern. Till svenskarnes vänstra flygel slöto sig de sachsiska
regementena i nya, präktiga uniformer och lysande rustningar
med all möjlig grannlåt: en ståtlig paradarmé! Ståtlig var

