SVENSKARNES TÅG LÄNGS PRÄSTGATAN?. 141

turligtvis också som »det i sina följder mest olycksbringande
såväl för dåtiden som för kommande århundradem. — Den
lilla svenska nationen, som alltsedan vikingatiden levat sitt
liv för sig, nästan okänd utom Östersjöländerna, blev med
ens världsberömd. Nu skördades frukterna av de frön, som
nedlagts av Gustav Vasa och Olavus Petri, och som spirat
upp under vård av Karl IX, Gustav Adolf och Axel Oxen-
stierna. Samma Sverige, som för knappt två årtionden se-
dan fått anstränga alla sina krafter för att rädda sig från
undergång, hade slagit världen med häpnad; dess stor-
maktstid börjar.

Svenskarnes tåg längs »Prästgatamn».

Skulle han tåga rakt på Österrikes huvudstad och

framför dess portar diktera freden för Ferdinand I1?
Det var Axel Oxenstiernas mening. Men Gustav Adolf såg
djupare. Han såg för sig ännu en uppgift inom själva Tysk-
land, en uppgift, som först måste lösas, innan kejsaren kunde
genom ett anfall på Wien tvingas till fred. Den uppgiften
var icke så mycket erövrarens som befriarens. Och den ledde
hans tåg till Sydtyskland, där millioner förtryckta trosför-
vanter väntade på förlossning.

Ett viktigt skäl av finansiell natur talade jämte detta
ideella motiv också för att förlägga kriget till sydvästra Tysk-
land. I dess rika katolska stater och städer skulle Gustav
Adolf finna medel till krigets fortsättning och sålunda slippa
lägga den huvudsakliga bördan på protestanterna. Här kunde
han utkräva dryga skatter av rika katolska furstbiskopar
och andra fiender till den protestantiska trosbekännelsen.

Mot kejsarens arvländer sände konungen i stället den sach-
siska armén. Lika mycken politisk klokhet, som det låg i
hans åtgärd att sålunda slita det sista bandet mellan den
vankelmodige kurfursten och kejsaren, lika farligt skulle
det ha varit att låta en sådan man som Johan Georg i Syd-
tyskland utföra befriarens roll och sålunda överlåta åt honom
att skörda frukterna av segern vid Breitenfeld.

HUR skulle Gustav Adolf nu fullfölja sin stora seger?
