142 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

Genom segern vid Breitenfeld hade Gustav Adolf blivit
herre över Elbelinjen. Hans nästa mål var nu Rhen,
Tysklands viktigaste flod. Genom Thäringerwalds allvars-
fulla barrskogar, som hos nordborna väckte minnen om
hem och fosterjord, förde han hären ned i den leende Main-
dalen, in i det härliga Sydtyskland med riddarborgar på
vinkransade höjder, med rika kloster och mäktiga 'städer.
Gustav Adolf var nu inne på vad han brukade kalla »Die
Pfaffengasse»: Prästgatan, hela denna rad av andliga katolska
stater, som sträckte sig från foten av Thäringerwald utmed
Main och Rhen, kurfurstendömen, biskopsdömen och abbot-
stift.

Här kom Gustav Adolf som befriaren. De fördrivna
protestantiska prästerna skyndade till honom för att i hans
skydd uppsöka sina församlingar. Katolikerna åter fruktade,
att »guldkonungen» skulle komma som hämnaren för allt
vad hans trosförvanter lidit och flydde därför i massor,
skräckslagna. »Herrar biskopar, prelater och andra av
klerkerna ville icke invänta svenskarne utan räddade sig
i god tid genom flykt till säkra platser», heler det i en
samtida berättelse. Men Gustav Adolf störde ingen i hans
gudstjänst. Han tvärtom uppmanade flyktingarne att åter-
vända. Den segrande hjälten lyssnade icke till de maningar
att hämnas, som höjdes från nitiska protestanter, ord så-
dana som dessa i en samtida flygskrift: »Vinpressen är redo,
däri de ogudaktige skola söndertrampas. Må man därför
betala dem, som de hava betalat; må man iskänka åt dem
ur samma kalk, som de hava iskänktl!b

Men de katolska kyrkofurstarnes, klostrens och kyrkornas
ofantliga skatter blevo hans byte. En av de katolska
städer, där de största rikedomarna funnos hopade, var
Wiärzburg. Staden gav sig utan svärdsslag, och furst-
biskopen räddade sig genom flykten, men hans fasta slott
Marienberg, beläget på en klippa på motsatta stranden
av floden Main, bjöd svenskarne trots. Slottets besättning
sköt oupphörligt med kanoner och musköter, och en kanon-
kula slog t. o. m. ned strax invid konungen själv, där han
stod i stadsporten, så att gruset från muren yrde upp i
ansiktet på honom.
