146 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

terna kastade sig genast ned och började plocka upp de
kringrullande guldmynten, och för syns skull lämnade de
en lilen procent därav till konungen. Men Gustav Adolf,
som såg, var det mesta hamnade, sade skrattande: »Låt
vara, gossar! Efter det nu en gång har fallit i edra händer,
så mån i ock behålla det.» En sägen är, att vid plund-
ringarna i Wärzburg och Marienberg svenska soldater med
sina hattar mätte upp de guldmynt, som föllo på deras lott.

En svensk ämbetsman skriver hem från dessa trakter:
»sVåra finnepojkar, som nu vänja sig vid vinlandet där uppe,
lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de livländska
krigen måste de ofta taga till godo vatten och möglat bröd
till ölsupa; men nu gör finnen kallskål i stormhatten med
semla och vin.»

Naturligtvis klagade stadens invånare över den oväl-
komna inkvarteringen av kättarkonungens krigare, som
stundom kunde förgå sig med »fula ord» och övergrepp. Men
katolikernas jämmer blev icke mindre, när de en gång fingo
mottaga sina egna trosförvanter, de kejserliga soldaterna.
Och mot wärzburgarnes veklagan över Gustav Adolfs sol-
dater är det intressant att ställa de närnbergska krönikornas
uttalanden: »Soldaternas gudsfruktan var som deras konungs.
Deras samtal brukade röra sig om Gud och Hans hjälp.
Ehuru de blevo berusade av druvans saft, vid vilken de
voro ovana, hörde man dem icke svärja, ej heller märkte
man bland dem osedlighet eller andra laster, utan de höllo
god manstukt. Det synes otroligt för den som ej sett det
med egna ögom, tillägger krönikan. Och i kyrkböckerna
från den lilla staden Sommerhausen vid Main antecknar
den gamle skolmästaren därstädes om dessa krigare från
Norden: »När den infödde svensken eller finnen först kom
över till Tyskland, såg man honom alltid förrätta bordsbön,
innan han satte sig ned att äta; och när han slutat sin måltid,
räckte han handen åt värden och värdinnan och tackade
hövligt för undfägnaden.»

Om konungens besök i den lilla staden, där de kejser-
liga soldaterna förut farit hårt fram, berättar samme sa-
gesman: »Jag ser honom ännu för mig, den vördnadsbju-
dande, ridderlige krigshjälten, huru hult och nedlåtande
han lyssnade till den darrande borgmästaren och därefter,
