168 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

varsam motgång. »Nu har svensken stångat hornen av
sig», sade Wallenstein triumferande.

Tillståndet i hären var sådant, att Gustav Adolf snart
icke kunde bära ansvaret för ett kvarstannande på denna
fasans ort. När soldaterna ingenting hade att leva av, slap-
pades krigstuktens band på ett betänkligt sätt. Inför hun-
gersdödens fasa kunde de varken genom straff eller förma-
ningar hindras från att söka uppehålla livet genom plundring.

Sedan Gustav Adolf i Närnberg inlagt en stark besättning
till stadens skydd, bröt han också upp från den plats, där
han förlorat halva sin här, där Torstensson blivit tillfånga-
tagen och Banér fått ett skott i armen, vilket för lång tid
framåt gjorde honom oförmögen till krigstjänst. Kort
därefter måste Wallenstein av samma skäl följa sin fiendes
exempel. Konungen drog sig mot Donau igen för att full-
följa sin förra krigsplan och med beräkning att locka fienden
efter sig. Men Wallenstein gäckade åter Gustav Adolfs
planer och inföll härjande i Sachsen för att tvinga kurfursten
att bryta förbundet med svenskarne.

Den sjätte november.

dade Gustav Adolf, med den beslutsamma snabbhet, som

var honom egen,i ilmarscher dit. Det gällde ej blott att
skydda trosförvanterna; det var även fara för att kurfursten
kunde i förskräckelsen drivas över på kejsarens sida. Johan
Georg hade också, när han fick operera på egen hand, visat
en betänklig benägenhet att fiska i grumligt vatten och för-
söka tränga undan Gustav Adolf från ledningen av den pro-
testantiska saken. Att Öl-Göran icke dugde för uppgiften,
var han själv troligtvis den ende som icke insåg.

Härtill kom ytterligare ett skäl för Gustav Adolf. Lyc-
kades nämligen Wallenstein få fast fot i Sachsen och bemäk-
tiga sig övergångarna över Elbe, skulle den svenska hären
vara avskuren från den bästa förbindelsevägen med Öster-
sjökusten och dess säkerhet allvarligt hotad. Det måste till
varje pris förekommas.

VID budskapet om den fara, som hotade Sachsen, skyn-
