174 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

N osköJZtt,, sången ur töcknet, så man efter
L*W man, och slutligen brusade detros-
V u värma tonerna mäktiga ut över

slätten. Äntligen, efter två tim-
mars väntan, kändes ett lätt
I vinddrag, som började skingra
dimman, och höstsolen bröt fram.
Då drog konungen sitt svärd,
knäppte samman händerna om
; fästet och bad: »Jesus, hjälp mig
i dag att strida till ditt heliga
namns ärab, svängde svärdet
Plankarta över slaget vid Litzen. över huvudet och kommenderade

»Framåtlhb

Gustav Adolf anförde själv, liksom i slaget vid Breiten-
feld, högra flygeln, som även nu huvudsakligen utgjordes
av rytteri. Vänstra flygeln, vilken var sammansatt på lik-
nande sätt, hade den eldige hertig Bernhard av Weimar
till befälhavare. I centern stod Nils Brahe med huvud-
massan av fotfolket. Hela hären var uppställd på två unge-
fär jämnstarka linjer. Andra linjen anfördes av Knyp-
hausen, vars beprövade lugn och försiktighet gjorde honom
särskilt ägnad för uppgiften att ha hand om reserven.

Wallenstein å sin sida, som var ansatt av gikt och podager,
lät på en bår bära sig omkring bland trupperna för att med
sin närvaro uppmuntra eller injaga skräck. Den dystra,
hotfulla blicken vittnade tillräckligt tydligt om det straff,
som skulle drabba den, som svek sin plikt i dag. Det var,
såsom en historiker anmärker, »något av en orientalisk despot
hos den utomordentlige mannen», som med sin blotta blick
behärskade människorna. Senare steg han till häst, och
stigbyglarna omvecklades med siden.

De bägge härarna hade emellan sig en landsväg med djupa
diken på bägge sidor. I dem hade Wallenstein placerat
sina säkraste musketerare, som med en mördande salva
mottogo den anryckande svenska linjen.

>De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.

Det smattrar från gravar och dikesvall;
det blixtrar i gulgrå dimma.
