178 DEN SJÄTTE NOVEMBER.

högljutt att bli förda mot fienden igen. Hertig Bernhard
tog överbefälet och överlämnade åt Stålhandske att anföra
högra flygeln. »Svenskar, finnar, tyskarl» ropade han, »vår
frihets försvarare är död! För mig har livet intet värde
mera, om jag icke får utkräva hämnd. Välan, var och en,
som vill visa, att han haft konungen kär, framåt för att
hämnas hans dödl Och framåt bröt hela svenska linjen.
Nu var den oemotståndlig. Maken till det raseri, varmed
man nu drabbade samman, hade icke ens Wallenstein upp-
levat — vi ha hans egna ord därpå. Den unge Silvio Picco-
lomini skriver om sitt regemente: »I sanning kunna vi tacka
Gud och den heliga jungfrun, att vi ej alla blevo på val-
platsen.» Till slut fick Wallenstein uppleva, att hela skvad-
roner av hans rytteri grepos av panisk förskräckelse och
kastade sig på flykten under ropet »Vi känna konungen av
Sverige; han är värst mot slutet av dagenlo

Men plötsligt höres från den kejserliga sidan ett annat
rop, ett jubelrop: »Pappenheim är härb Själv hade han
med rytteriet inträffat på slagfältet i början av striden, men
nu först har hans fotfolk hunnit fram. Han har överallt
sökt sin konungslige motståndare för att med honom kämpa
på liv och död. Nu stormar han fram mot svenskarnes
högra flygel, som är utmattad av striden, och tvingar den
att vika tillbaka över graven. Därigenom råkar Nils Brahe
med fotfolket i den största fara. Han själv blir dödligt sårad,
och hans regementen lida fruktansvärd manspillan. De
berömda gula, blå och gröna brigaderna försvara in i dö-
den den plats, som deras krigare intagit; och av sex man
ligga till slut fem döda eller sårade. Men även på motsidan
är manfallet väldigt. Pappenheim själv faller dödligt sårad,
som det säges, för ett pistolskott från Stålhandske. Men
nöjd utandas han sin sista suck, sedan han fått visshet, att
hans störste motståndare stupat.

Vid budskapet om Pappenheims fall fly hans ryttare.
Skräckslagna kasta de ifrån sig sina vapen under ropet
»sPappenheim är död; allt är förlorat!s Ingen av de andra
officerarne förmår hejda dem.

Emellertid inträdde i detsamma ett uppehåll i striden,
ty täta dimmor lägrade sig åter över fältet och skymde bort
de bägge arméerna för varandra.
