DEN SJÄTTE NOVEMBER. 183

Vid budskapet om Gustav Adols fall jublade katolikerna
såsom över en stor seger. Så hade då äntligen »ormen kros-
sats, som eftertraktade att med sitt etter förgifta hela värl-
dem. Men för hela den protestantiska världen var det,
»som om plötsligt ett stjärnskott slocknat och allt åter höljts
i mörker». Slut var det med alla förhoppningar, att påve-
dömet skulle störtas. Antikrists tron stod alltjämt upprätt,
och hjälparen i nöden var borta. »Hela den rena kristen-
heten endast grät och suckade över hans heroiske, sorgefulle
död.s — »Vad sorg och veklagan både hos fattige som rike,
höge som låge över hela konungariket är, kan jag med pen-
nan på denna gång intet beskriva», heter det i ett brev från
Gabriel Oxenstierna till brodern Axel. »Gud tröste oss,
fattige svenske män, som så kostbar och dyr en pärla i vårt
fädernesland förlorat havel»

I Tysklands protestantiska städer hölls sorgegudstjänst,
och i otaliga predikningar ljöd protestanternas klagan över
att »evangelii stödjepelare» fallit. För sina trosförvanter
var Gustav Adolf i första rummet hjälten, som räddat dem
från mörksens makt och tyranni. »Nu skulle åter mörkrets
ränker snärja och förvilla alla små sinnen, och vankelmodet,
räddhågan, egennyttan slita sönder allt vad han hållit sam-
man» — för att begagna Hans Forssells ord.

Fallen var Sveriges störste konung, fallen Nordens störste
son. Som statsman ägde han »den gränslösa blicken över
världen, som är alla erövrare medfödds; han besatt snillets
gåva att bedöma, när tiden var mogen för handling. Det
största krigarsnille, som någonsin funnits, Napoleon I, har
räknat honom som en av alla tiders främste fältherrar och
som en av dem, vilka omskapat krigskonsten. Men »stora
statsmän, stora fältherrar, män, som offrat sig själva för
sin sak, har världen sett både före och efter honom, men
sällan eller aldrig har den sett så stora egenskaper sam-
mansmälta till en harmonisk enhet, omfattas i en ka-
raktär av så mycket renhet och därför utvecklade till en
så sann, så sund och ädel mänsklighet», säger Weibull.

I allt, vad Gustav Adolf företog sig, åstadkom han därför
något utmärkt. Men det upphöjda i hans livsgärning ligger
innerst däri, att han lät sina rika gåvor tjäna ett stort och
ädelt syfte: att rädda trosfrihet åt människor, som förtryck-
