184 VÅRT LAND BLIR EN STORMAKT.

tes, eller som hotades av vwvåldet. VWVisst var det ett
äkta krigarlynne, som drev hjältekonungen fram i slakt-
ningens tummel. Visst var det hans lust att i spetsen för
sina ryttare hugga in på fienden och hans stolthet att »bära
lod i kroppem till minne av stridens äventyr — såsom Hans
Forssell skriver. Men hos Gustav Adolf mer än hos de flesta
adlades stridslusten av hänförelse för stridens höga mål,
för »Sveriges majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar,
vilka äro väl värda, att man för dem besvärligheter, ja själva
döden, liders. I kampen för detta höga mål visade sig hans
känsla lika varm, hans vilja lika stark och ädel, som hans
förstånd var rikt. Det är detta, som Geijer uttryckt med
de sköna orden: »Att han för samvetstvånget satte en gräns,
det är hans odödlighet, och därför räknar mänskligheten
honom bland sina hjältar. Så långt hans namn hade gått,
var det en hoppets stråle för de förtryckta. Även greken
drömde därvid om frihet; och vid den heliga graven upp-
sändes böner för Gustav Adolfs vapen.»

Med de sista orden syftar Geijer på de förtryckta greker-
nas hopp, att den nordiske hjälten skulle ställa sig i spetsen
för ett korståg mot turken. Dessa förhoppningar framburos
en gång till Gustav Adolf av en grekisk andlig vid namn
Romanus Nicephori. Nicephori hade år 1619 eller 1620
blivit av den grekisk-katolska kyrkans patriark i Konstan-
tinopel sänd på beskickning till en italiensk hertig, som ett
par år förut stiftat en korstågsorden med ändamål att »be-
fria grekerna från det turkiska träldomsokets. Hela före-
taget kom emellertid av sig i början, och Nicephoris be-
skickning misslyckades.

Han slog sig då ned som språklärare i Paris, tills under-
rättelserna om Gustav Adolfs stora framgångar ingåvo ho-
nom nya förhoppningar om hjälp åt hans förtryckta lands-
män. På hösten 1631 for han över till Tyskland och fick
genom en svensk diplomat framlämnat ett brev till Gustav
Adolf, vari han bönfaller konungen att rädda hans olyck-
liga fädernesland. Men till intet blevo även dessa förhopp-
ningar, att Gustav Adolf skulle »slå både Västerlandets och
Österns Antikrist till markem. I ännu tvenne århundraden
skulle grekerna få sucka efter förlossning.
