DEN SJÄTTE NOVEMBER. 187

dare på slagfältet och andra samtida av annan religion ofta
med obetvinglig vördnad om sin store motståndare. Silvio
Piccolomini skriver t. ex. i sitt förut omnämnda brev: »Vi
kunna berömma oss av att hava varit med om en drabbning, i
vilken en så tapper krigare som denne konung stupat.» Och
en katolsk prior i trakten av Mainz kan t. ex. icke finna mer
än ett fel på den utomordentlige mannen: att han icke var
katolik.

En som icke deltog i sina trosförvanters allmänna jubel
över kättarkonungens död var påven Urban VIII. Han
hade aldrig brytt sig om att dölja sin skadeglädje över Fer-
dinands nederlag mot Gustav Adolf. Kejsaren hade förtjänt
sitt öde, sade han. Han kunde ha låtit bli att förhärja Italien
och misshandla dess arma katolska folk, så hade han haft
medel kvar att hejda svenskarne genast vid landstigningen.
Då man föreställde Urban den stora faran för att hela Tysk-
land skulle genom Gustav Adolfs segrar falla i kättarnes
händer, svarade han leende: »Vi känna sakernas läge bättre.
Från svenske konungens sida hotas den katolska religionen
icke av någon fara; han vwill icke undertrycka den. Men
Österrike och Spanien ha genom sina våldsdåd kallat hit
honom från yttersta norden, och Gud själv har uppväckt
honom att gripa in mot deras övermakt och förtryck.»

Man väntade sig emellertid, att påven åtminstone skulle
hålla tedeum med anledning av kättarkonungens fall. Men
han lät blott läsa en stilla mässa. Gällde denna mässa den
store hjältens själaro? Ingen vet det. Blott det vet man,
att påven beklagade den store kämpens fall, att han be-
undrade honom och liknade honom vid Alexander den store.

d

»Det svenska folket må med skäl glädjas», säger Stavenow,
satt det framalstrat en sådan person som Gustav Adolf;
det må glädjas över att igenfinna så många drag av sitt
eget väsen i en man, som står så högt vid jämförelsen med
andra historiens store.»

Hans oförtrutna arbete för detta folks bästa skola vi i
annat sammanhang ytterligare skärskåda. Hans storhet
i fredens så väl som i krigets värv ligger, såsom Schöck
framhåller, ej blott i hans egna stora egenskaper utan ock
