200 KRING DEN SLAGNE HJÄLTEN.

Endast med stor svårighet lyckades omsider de i Wolgast
närvarande riksråden förmå änkedrottningen att avstå från
hennes sällsamma förslag med den »obäkeliga» kistan samt
medge, att den döde i enlighet med sin egen önskan lades i
en tennkista av vanlig storlek.

Mycket bekymmer bereddes riksråden även genom svårig-
heten att på ett anständigt sätt »traktera» alla de tyska
småfurstar med sändebud, som strömmade till från när och
fjärran. Ibland kom ett helt furstehov »med hela fruntimbret»
och hade kanske, som kurfursten av Brandenburg, preten-
tioner på att få sig »ett gott russi. Man måste tillgripa »salig
konungens klenoder» för att kunna ge gästerna sådana av-
skedsgåvor, som ansågos värdiga Sveriges krona. Men till
att kläda betjäningen i sorgdräkt saknades tillgångar, vilket
»gav ett slätt anseende inför gästerna».

Döm då om rådsherrarnes bryderi, när de fingo veta, att
Maria Eleonora på egen hand tagit sig för att inbjuda ytter-
ligare en hel del furstliga personer att hedra det kungliga
likets avfärd! De klarade sig endast genom en krigslist. Man
lagade nämligen så, att drottningens brev »snågot långsam-
liga gingo och framkomma skulle».

På det fartyg, som förde makens stoft över till Sverige,
befann sig Maria Eleonora ombord, och lika oskiljaktig var
hon från den döde under det år, då liket stod på Nyköpings
slott. Här återkom hon till sina idéer, att maken icke skulle
få begravas under hennes livstid, och det besynnerliga för-
slaget blev föremål för diskussion i rådet, där det naturligt-
vis mötte bestämt motstånd. Johan Skytte fann det absurt
och stridande mot budet »Du skall icke dräpals — »Hennes
Maj:t tänker då alltid på att dö och förkorta sin livstid2,
sade han vid tanken på hennes lidelsefulla, oberäkneliga
natur. Och Klas Fleming, den sedermera så berömde ami-
ralen, utbrast: »Mången skall ock tänka, det Hans K. Maj:t
intet vore död.» Emellertid beslöt rådet gå änkedrottningen
så mycket till mötes som att uppskjuta begravningen till
februari månad följande år men hittade samtidigt på att
skicka biskopen i Linköping till henne för att försöka intala
henne förstånd. Han lyckades genom anförande av bibel-
språk småningom driva henne »så vitt, att om Hennes Maj:t
finge hava liket 1!/4 år obegravetr. Ja slutligen tycktes han
