EN OTRÖSTLIG ÄNKA. 201

ha lyckats med sina ansträngningar att få drottningen till
att »slå sin hug därifrån att gå till en död lekamen», i det han
avlockade henne ett slags medgivande, att liket skulle få
begravas. Emellertid blev man icke färdig med begravningen
i februari, såsom ämnat var, och detta helt enkelt av den
anledningen, att man saknade pengar till omkostnaderna.
Man måste först till Nederländerna sälja ett förråd koppar
från Falu gruva, som var svenska kronans förnämsta in-
komstkälla denna tid. Helt enkelt gripande är det bevis på
den svenska fattigdomen, som ligger i följande rådsproto-
koll: »Den 11 januari 1634 discurrerades, om någre främ-

Broderi från Gustav Adolfs begravning.

mande potentater och herrar skulle inviteras till salig Kungl.
Maj:ts begravning. Mentes nej. Komma deras gesanter hit,
så se de vårt armod.» Mot en sådan bakgrund få de svenskes
strävan att bereda sin störste konung en värdig jordafärd
något rörande över sig.

Den 22 juni 1634 ägde begravningen rum med pomp och
ståt efter fädernas sedvänja. Likgemaken på Nyköpings
och Stockholms slott ävensom Riddarholmskyrkan voro
draperade med svart kläde, och med svart kläde höljdes
även gatorna, där processionen skulle gå fram.

Detta kläde fick sedan sin särskilda historia. En dag
på hösten inträdde nämligen ett av kammarråden vid råds-
herrarnes överläggningar och meddelade, att knektarne i
Kexholms garnison till stor del rymde, »omest därföre att
folket går nakot;. Förfrågades, om man icke måtte få kläda
dem av det svarta klädet, som haver uti begravningen legat
