222 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Den tidens domare kände sig emellertid ej alls i samma
grad som nutidens bundna av gällande lag. Många exempel
på egendomliga utslag kunna därför anföras. Ett av de
första mål, som Svea hovrätt handlade, gällde en skepps-
kapten, vilken misstänktes för att ha förgivit en sjuk genom
ett läkemedel, som han givit denne att ta in. Hovrättens
dom lydde på att den anklagade skulle gå värjemålsed
och »sedan själv intaga i gode mäns och den dödes änkas
närvaro den purgation! han hade preparerat och ingivit
den döde, efter änkan hade halvparten kvar av samma
purgatz».

Ligger det något salomoniskt i denna dom, så kan man
näppeligen med bästa vilja finna ett spår av denna högre
vishet i ett sådant utslag som följande. En landsknekt,
som dömts till döden men benådats, begick nya brott, för
vilka han ävenledes befanns saker till livsstraff. Men på
egen begäran blev han benådad med att tjänstgöra som
mästerman i Uppsala, sedan han först blivit hudstruken
och bägge öronen avskurits samt spikats på kåken.

En ursäkt för dylika domslut ligger emellertid i den sven-
ska lagbokens dåvarande beskaffenhet. Under de tre århund-
raden den existerat nästan oförändrad hade den hunnit
bli betänkligt föråldrad på många punkter. Svår oreda
vållades också därigenom, att domarne ofta dömde efter
romersk och kejserlig rätt. Ännu värre blev villervallan,
då man i brottmål tillämpade även »Guds lag», d. v. s. den
mosaiska lagen. Enligt vedergällningsteorin »öga för öga,
tand för tand» skulle den som lastat Guds namn mista tun-
gan, rånaren straffas med förlust av högra armen 0.s. v. Andra
grymma kvarlevor från en barbarisk tidsålders rättsskip-
ning väcktes då och då till liv, t. ex. att gräva ned folk le-
vande. Dit hörde ock behandlingen av brottslingar, som
begått dråp inom skeppsbord. De blevo nämligen hopbundna
srygg mot rygg med den döde» och kastade över bord.

Gustav Adolf verkade dock med kraft på att få domarne
att hålla sig inom lagens gränser, ty om lagen ej följdes,
så vore den ju, sade han, »intet annat än en klocka utan
kläpp».

1 Egentligen >reningsmedeb.
