228 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Tjärhandelskompanierna.

I Sveriges och Finlands skogsbygder var tjärbränning
en urgammal näringsgren, då den på 1600-talet fick ökad
betydelse tack vare den snabba utvecklingen av sjövä-
sendet i västra Europa, vilken framkallade en alltmer
stegrad efterfrågan på tjära och beck. Den tiden tillver-
kades icke tjära i nämnvärd mängd inom något annat
land än vårt, vadan svenskarne behärskade världsmarknaden
i fråga om denna produkt, liksom i fråga om skeppsvirke
såsom ek, furu och hampa. För att omhändertaga exporten
därav bildades år 1648 ett svenskt tjärhandelskompani.
Alla orter norr om en linje från Stockholm till den trakt, där
Petersburg nu ligger, voro förbundna att till detta bolag sälja
hela sin tillverkning av tjära och beck till ett föreskrivet pris.

Genom detta monopol hoppades man vinna den fördelen,
att denna »noble och importante vara», som genom »vutlän-
dingarnes praktiker råkat i vrak och vanvyrdano, åter skulle
bringas till sitt rätta värde. Men redan de första påföljder-
na av kompaniets verksamhet bådade föga gott. För borger-
skapet i sjöstäderna hade tjäran dittills varit det förnämsta
betalningsmedlet för de varor, som vårt land behövde införa
från utlandet. När nu utskeppning därav var borgerskapet
självt förmenad, avskuros de enskilda affärsmännen från
förbindelse med utlandet, och det blev omöjligt för dem att
föra in utländska förnödenheter i landet. Därav blev en be-
tänklig följd, att t. ex. hela fisket i Bottenhavet år 1649 för-
stördes av brist på salt.

Men att klaga inför regeringen tjänade ingenting till. Då
fick borgerskapet det onådiga svaret, att Kungl. Maj:t nog
begrep, att bakom klagomålen stodo utlänningarnes »prakti-
ker», som ingenting annat åsyftade än att bringa kompaniet
på fall och åter draga all tjära till sig för en ringa penning.
Och höga vederbörande slutade med att hänvisa affärsmän-
nen till att sätta in sina pengar i kompaniet och sålunda bli
delaktiga av dess vinst. Den var tidtals så riklig, att den
uppgick till 75 å 80 procent.

Men klagomålen läto icke tysta ned sig. De återkommo
med förnyad styrka år efter år. Då tvangs regeringen till
sist att ingripa, och kompaniet ombildades efter andra grun-
