276 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

saker försummat sina plikter; och landshövdingarne erhöllo
anmaningar att »allvarligen däröver hand hålla, att var och
en postförvaltare och bonde sin rätta timma till att löpa i
akt tagers. Skulle någon befinnas försumlig, borde lands-
hövdingen straffa honom så, satt de andre må taga därutav
tillbörlig sky och varnagel.

Särskilda svårigheter vållade naturligtvis postgången genom
Norrlands och Finlands obygder, där man som postbud måste
använda även pojkar och pigor, vilka lätt kunde råka ut för
något missöde på vägen. Här hörde rubbningar i postgången
till regeln. Värst blev det naturligtvis vår och höst, då vatten-
flöden och moras på långa sträckor gjorde det nästan omöjligt
att komma fram.

Till undantagen hörde däremot klagomål över vårdslös
behandling av postförsändelser, såsom då en gång flere brev,
som avsänts från Stockholm, återfunnos dels uppbrutna, dels
fördärvade av vatten. Då grep regeringen med kraft in mot
den brottslige postdrängen och visade klarligen, vilken skarp
blick vederbörande redan nu ägde för vikten av att post-
verket åtnjöt allmänhetens oinskränkta förtroende. Rege-
ringens åsikt var, åtminstone i början, att den brottslige
borde halshuggas.

Lindrigare slapp den postpojke undan, som på vägen mellan
två postbönder i Östergötland föll av hästen och i sällskap
med postväskan blev liggande i ett dike, där väskan återfanns
ett par dagar efter händelsen. Eftersom anledningen härtill
varit den, att postbondens hustru på förra stället undfägnat
pojken med brännvin, stannade det vid, att denne skulle
för sin vårdslöshets skull agas av sin husbonde i vittnens
närvaro och mannen till den kvinna, som överlastat pojken
med brännvin, böta tre eller fyra daler silvermynt till socken-
kyrkan.

+

Ehuru vår första postordning förutsatte, att posten skulle
fortskaffas med gångbud, så användes dock i stor utsträck-
ning ridande postförare. Och år 1645 stadfästes det som en
skyldighet för postbönderna att därav begagna sig. Takten
bestämdes till densamma som för andra, »som hastige ären-
