SAMFÄRDSELN. 277

den hava, nämligen galopp och fyrsprång eller fullt trav».
I samma postordning lades det postbuden på hjärtat att
handskas varsamt med postsäcken, »den icke ovuligen ne-
derkasta» utan i stället tillse, att breven »sicke måtte sönder-
stötte eller förnötte bliva», ävensom att de »måge för regn
och glopp förvarade varda?.

Men trots införandet av ridande postbud lämnade brevens
befordring på sina ställen mycket övrigt att önska. Ofta
hördes klagomål över »ilake», d. v. s. utsvultna, hästar såsom
orsak till långsam trafik. I avlägsna landsändar lät man
för övrigt fortfarande med förkärlek »gammalt och utlevat
folk» gå med posten, eller också lade postbonden sin väska
på något lass, som ändå skulle vägen fram; och var då detta
kanske ett tungt järnlass, gick det naturligtvis inte fort
undan.

Man behövde dock icke alls gå långt från själva huvud-
staden för att finna dåliga postförare. På vägen mellan
Stockholm och Västerås hände exempelvis alltför ofta, att
posten blev befordrad av druckna bönder. När dessa sent
omsider anlände till Västerås, voro de »överdruckne och
all över blodige» — de hade under vägen slagits med andra
bönder.

Värst voro dock alltjämt missförhållandena i Norrland.
Så klagades i kanslikollegium år 1692 över att det där gick
åt ända till fyra timmar på milen. För att pigga upp bön-
derna ansågs, att man borde, åtminstone till en tid, hålla
särskilda postiljoner, »som starkt rida och ej skona deras
hästars, ty då skulle postbönderna »gärna rida starkt själves
för att slippa dem. Man ansåg sig inte behöva många sådana
postiljoner, ty var och en borde orka med att rida 20—30
mil i sträck genom natt och dag, tyckte vederbörande.

Experimentet gjordes också — och behövde ej länge pågå.
Men det ansågs nyttigt att då och då upprepa det på vissa
sträckor för att göra postbönderna »strevne». De voro näm-
ligen rädde för postiljonerna, efter de ibland fara illa med
deras hästars, Det är kanslisekreteraren Samuel Åkerhielm
— far till en mycket ryktbar rådsherre med samma namn —
som med grym vällust konstaterar detta.
