278 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Nyttan av postiljoner för postbefordringen konstaterades
även på västkusten, där det kunde gå ända till 24 timmar
raskare med detta befordringssätt, än när bönderna själva
skulle rida sträckan mellan Halmstad och Göteborg. Göte-
borgs nitiske postmästare klagade också inför regeringen, när
landshövdingen i Halmstad förbjöd bönderna att ge postil-
jonerna hästar. Ty postmästaren visste alltför väl, att när
bönderna så där kände sig säkra igen, skulle de vänja sig vid
att gå till fots med posten.

Skulden för försenad postgång kunde emellertid också
ligga på annat håll än hos postbönderna. Så måste post-
mästaren i Umeå, som även var stadens borgmästare, på
sommaren 1690 meddela vederbörande postinspektör, att
landshövdingen en gång egenmäktigt försenat posten i trettio-
sju timmar. Och när postmästaren höll på lag och förordning,
svankade hugg och slag och hånliga ords. En gång kom lands-
hövdingen upp till honom, där han satt och skrev, och bör-
jade »slå med näven till huvudet på honomo», sägande: »Du
djävul och djävulsmänniska, skall du intet akta din lands-
hövdinge?» Huruvida slaget träffade postmästarens huvud,
kunde de vid tillfället närvarande bönderna, vilkas intyg
åberopades, ej se, ty den hotade »bar armen emot». Men
säkert var, att »en och annan närvarande blev förskräckt av
en sådan låt och oförmodeligt oväsende». Och borgmästaren
svarade: »Jag är ingen djävul eller djävulsmänniska, vet
icke heller hava gjort herr landshövdingen något emot.»
När landshövdingen då återigen ville övergå till handgriplig-
heter, drog sig borgmästaren i säkerhet »bättre in» i rummet,
där han hade »en balk» emellan sig och sin antagonist. Huru-
vida borgmästaren fick någon blånad, visste intygsgivarne
icke, men hela den dagen hade han varit 2omycket durut och
dyster» — det såg man då.

Det var inte alltid så roligt att vara postmästare, och
kanslikollegii protokoll omnämna även andra landshöv-
dingar, som uppträdde pockande mot dessa statstjänstemän.
Men allmänheten var inte heller alltid så trevlig att ha att
göra med, även om inte alla hade så obehagliga erfarenheter
som postmästaren i Stockholm. Honom kom folk och störde
mitt i natten med anhållan att genast få ut sina brev, vilka
